Hanna Brante: Strunt i nya bilar – köp en Saab i stället

”När de nya bilarna ska göra all körning åt en finns det inget samarbete mellan förare och bil.”
Annons

Hanna Brante, reporter

Första bilen betyder allt för en och jag skulle även påstå att den formar ens smak för bilar. Man säger att ens musiksmak vid 13 år utgör grunden för all din framtida musik. Liknande tror jag att första bilen banar vägen för dina framtida bilköp.

Min första bil var en Fiat 500 från 2016 och jag kan absolut se lite av den i mina andra bilköp. Sedan har jag min faktiska första bil som var en Saab 900 från 1983. Den första bilen jag och sambon skaffade när han fick körkort. Själv hade jag inte körkort än men det blev självklart en av de första bilarna jag körde. Mitt faktiskt första egna bilköp var Fiaten och därför är den min första bil och jag kan absolut se båda i mina framtida bilköp.

Jag skulle nästan kalla mig själv en expert på första bilar. Jag har ju trots allt haft nästan alla man kan tänka sig. Bland annat en 240 från 1989, en vanlig förstabil. Även en Nissan Micra från 1987 och en Suzuki Baleno från 2000. Klassiska under ”10 000-lappen-förstabilar”.

Men vad har jag lärt mig av mina bilköp? Jo, att jag gillar äldre bilar och gärna något med lite charm. Jag bryr mig inte hur många hästkrafter en bil har eller om den är snabb. Såklart är det kul att köra snabbt men det är inte det allra viktigaste som finns. Vilket märks på mitt första sportbilsköp som var en Mazda MX-5 från 1991.

Det känns därför underligt nu när jag kör alla dessa nya bilar. Det är en helt annan känsla än i en gammal Saab eller en Volvo. Därför letar jag efter den här känslan även i nya bilar. Jag tror att många gör detsamma. De flesta har nog börjat med en gammal bil och vi kommer för evigt att jämföra alla efterföljande bilar mot dessa.

Även i en ganska långsam bil kan man känna hur den kämpar och vill göra allt jag ber den om efter bästa förmåga. När jag körde upp min Micra från Gotland tog jag den över en stor backe på motorvägen. Det var inte lätt för den stackaren, gasen i botten och det var fortfarande en kamp upp. Det är ju kul att hoppa framåt i förarstolen och faktiskt känna att bilen hoppar framåt med en. Bil och förare blir som en. Vi kämpar tillsammans.

När de nya bilarna ska göra all körning åt en finns det inget samarbete mellan förare och bil. Känslan försvinner. Det går inte att köpa en ny bil för en billig peng och få den här känslan och charmen. Vill man åt den måste man köpa dyra bilar där det lagts pengar på att få den tillbaka.

I min Fiat behövde jag stänga av AC:n om jag ville köra upp för en riktigt brant backe. Det är klart att det är jobbigt om man bara vill ta sig från punkt A till punkt B. Men vad hände med vår äventyrslust?

Det är ju ett äventyr att köra en gammal bil. Avgasröret kan ramla av plötsligt (det har hänt några gånger), vilket är besvärligt i stunden men en rolig historia efteråt. Bilen kan bestämma sig för att den inte vill köra just nu, då får man åka buss hem och hämta en annan bil för att bogsera. Livet blir intressant. Vi vill ju bevisligen ha äventyr. Varför annars skulle bilföretag marknadsföra sig med terrängkörning, friluftsliv och snabba bilar?

Antingen kan man köpa en ny, dyr bil som lovar en alla dessa saker eller så köper man en gammal bil och försöker ta sig ifrån den stressiga vardagens krav. Saker kommer att hända och jag tror generellt att vi måste lära oss att ta det lugnt i dagens samhälle. Och om det finns något som vill ta det lugnt och ta äventyren som de kommer är det våra äldre bilar.

Annons
Annons
Rulla till toppen