Nattetid är Budapest knappast mörkare än andra europeiska metropoler. Man hade alltså likaväl kunnat presentera nya Ghost Black Badge i en annan storstad.
Men Budapest är annorlunda: Här leder inte mindre än nio broar över floden Donau och en av dessa är uppkallad efter kejsarinnan Sisi. Sisi, eller Erzsebet som hon också kallas i Ungern, är en mycket populär dam eftersom hon kämpade för det ungerska folkets rättigheter.
Glider man över den vitmålade hängbron rinner Donau som ett svart band under körbanan och den imponerande bilen. Till vänster lyser parlamentsbyggnaden och det är fortfarande livligt på gatorna.
I bilen hörs inget, allt är tyst och man kan nästan höra sitt hjärta slå. Däckbuller från de stora 21-tumshjulen? Icke. Inte ens den tolvcylindriga motorn kan förnimmas – som för övrigt producerar 29 hk mer i Black Badge-utförandet. Det innebär att nykomlingen har inte mindre än 600 hästkrafter.
I 50 km/h över bron går varvräknarnålen knappt över tomgångsområdet och kraftreserven i instrumenteringen visar konstant mer än 90 procent.
Ghost Black Badge är nästan en inofficiell hyllning till Henry Royce som 1905 beställde sin egen 40/50 med hela 5 hk mer (en effektökning på imponerande tio procent) för ”a bit of fizz”.
Något pirrande infinner sig knappast på grund av de 29 extra hästarna under huven på en Ghost Black Badge. Fem procent mer effekt och 50 Nm mer vridmoment kräver en ytterst finkalibrerad sensorik för att över huvud taget kunna uppfattas.
I stadstrafik infinner sig dock den pirriga känslan när vi glider genom natten. Donau delar staden i två delar, Buda och Pest, och det dröjde till mitten av 1900-talet innan städerna förenades.
Trafiken omger vår 5,5 meter långa sedan som ett hav och det är knappt någon som lägger märke till oss. Tydligen är bilar från Rolls-Royce ingen världsnyhet här.
Den eminenta luftfjädringen gör att vi svävar över brunnslock och spårvagnsräls utan minsta vibration. Inte ens industriområdets stenbelagda gator kan ta sig förbi perceptionströskeln. Vid ett stoppljus finns det tid att syna bilens baksäte, för även om Black Badge-modellen är tänkt som en förarbil finns det mycket att ta in här.
Mörkt glänsande ytor av faner som bas har draperats med ett supertunt lager väv. Genom väven skimrar otaliga laserpunkter och skapar en nästan utomjordisk miljö. Mest ljus finns dock på den främre passagerarsidan, där laserpunkterna formar en oändlighetssymbol.
Tidigare under dagen har vi testat bilens accelerationsförmåga på Hungaroring. En tävlingsbana hör kanske inte till favoritplatserna för en drygt 2,5 ton tung lyxsedan, även om man har 600 hk och 900 Nm till sitt förfogande. Men får man chansen, så…
Gaspedalen åker ned i den långfibriga golvmattan. Accelerationen överraskar, enligt Rolls-Royce ska Ghost Black Badge avverka 0–100 km/h på 4,7 sekunder – men det känns betydligt snabbare än så. V12:an brummar mörkt och kan faktiskt höras för första gången. Vågen av kraft avtar knappt ens när hastighetsmätarnålen har passerat 100 km/h-strecket.
Spirit of Ecstasy-skulpturen längst fram på huven förblir helt oberörd. Krängningshämmarna har händerna fulla med den massiva vikten men förhindrar effektivt att nosen reser sig mot skyarna.
Grepp? Inga som helst problem, bilens intelligenta fyrhjulsdrift fördelar vridmomentet så pass skickligt att däcken endast tjuter mycket diskret.
Man imponeras över hur lätt man dirigerar Black Badge över den (åtminstone med Formel 1-mått mätt) trånga banan. Styrningen är visserligen väldigt lätt men glänser samtidigt med tillräckligt hög precision för att hålla bilen på banan även i chikanen. Efter endast ett varv är det dock dags att parkera Ghost i depån igen.
Natten har precis börjat när vi kommer tillbaka till stan och självklart har vi planerat en del omvägar.
Vi börjar med hjälteplatsen där en bronsstaty av den ungerska kungen Matthias Corvinus lutar sig mot sitt svärd och fortsätter till Visegrad, 40 km norr om Donau där Vlad Pålspetsaren var ofrivillig gäst i tolv år. Säkerligen under betydligt sämre omständigheter än vi har inatt.
Vi beslutar oss för att det räcker med mörker och beger oss tillbaka till hotellet, tacksamma över att vi lever i något ljusare tider.
