Finns det ingen elbil som passar får du bygga en egen! Så resonerar nog väldigt få – men det var precis så som mjukvaruutvecklaren och elbilsentusiasten Michael Neuweiler från Schweiz tänkte. Han är en riktig eldsjäl med stort elbilsintresse som tog saken i egna händer och konverterade en Volvo S80 till eldrift.
Vilket projekt!
• Varför bygger du om din Volvo till eldrift, och varför valde du just S80?
”Jag har alltid varit intresserad av elbilar men trodde inte det här projektet skulle gå att genomföra, med tanke på räckvidd och ekonomi. 2013 snubblade jag över dokumentären Who Killed the Electric Car och blev upprörd när de tog bort lagen i Kalifornien om att en procent av alla importerade bilar skulle vara utsläppsfria. GM skrotade alla EV1-bilar trots att kunderna ville behålla dem och betala leasingavgiften. Ett par veckor senare snubblade jag över en blogg där skribenten konverterade en Honda S2000 till eldrift. Jag tänkte: ’Om han kan göra det, kan jag också!'”
”Vi hade redan en Volvo V50 som familjebil och när jag letade efter BMW- och Volvobilar hittade jag en ganska billig S80 Summum med all utrustning jag ville ja – och viktigast av allt: manuell växellåda. De bilarna är lättare att konvertera”, säger Michael Neuweiler, och fortsätter:
”Men självklart är det viktigaste med bilen, vid sidan om komforten och säkerheten, hur den ser ut. Jag gillar verkligen den här S80-generationen. En lyxsedan, men inte lika vanlig som en BMW eller Mercedes.”
• Vilka problem stötte du på under konverteringen?
”Jag var lite orolig eftersom det inte är många som försökt sig på att konvertera en modern bil med CAN-buss och alla integrerade system. Jag var rädd att många av systemen, som gaspedalen, inte skulle fungera. Men jag verkar ha haft mycket nybörjartur för S80-modellen visade sig vara en riktigt bra plattform.”
”Jag var rädd att många av systemen, som gaspedalen, inte skulle fungera”
Michael Neuweiler kunde få ut gaspedalens position via CAN-bussen för att räkna ut motoreffekten, men han fick byta ut servopumpen mot en elektrisk från V50 och den för lite oväsen, och han listar en del andra problem som dök upp längs vägen. Det krävdes en adapter mellan motorn och växellådan, som skapades ur ett aluminiumblock. Fördelningen av batterierna tycker Michael Neuweiler var knepigt eftersom han är mer intresserad av elektronik och mjukvara än själva hårdvaran. Ett annat problem var att försöka få bilens motorstyrenhet att tro att bensinmotorn fortfarande var igång – trots att den alltså inte ens är kvar i bilen.
Många av komponenterna gick sönder när han kört några mil och till slut blev han dessutom av med verkstaden vilket fördröjde allt med tre månader, tills en lantbrukare började tycka synd om honom och erbjöd plats.
”Men i kallt väder på vintern är det inte så roligt att jobba”, säger Michael Neuweiler.
Mellan våren och hösten är räckvidden som bäst 250 kilometer, med konstant hastighet på 60–80 km/h och utan stopp. På vintern sjunker räckvidden till 150 kilometer. Laddtiden är mellan åtta och tio timmar i vanligt vägguttag.
”Jag ska installera snabbladdning någon gång och då kan jag ladda på 20 minuter.”
• Hur funkar det med att få bilen godkänd?
”Det var jag mest orolig för. Jag kontaktade myndigheterna innan jag gjorde något annat och det visade sig vara en bra idé att få dem ombord redan tidigt och inte först när bilen var klar. De sa åt mig att göra en designskiss och jag visade upp ett 23-sidigt dokument med alla förändringar. Om jag höll mig till den planen, inte gjorde några förändringar i chassit och om alla säkerhetsdetaljer fortfarande fungerade, skulle jag kunna få bilen godkänd i en utökad kontroll.”
Michael Neuweiler hade fått tips om att hålla allt så prydligt och städat som möjligt – lösa kablar och annat kunde få besiktningspersonalen att bli misstänksamma. Resultatet blev underkänt, men det är inte så allvarligt som det låter. Bilen var 50 kilo för tung över framhjulen, hade för mycket rost på bromsskivorna och feljusterade framhjul. Efter att ha bytt skivor och justerat hjulen flyttades några av batterierna från motorutrymmet till bagageutrymmet.
Elversionen av S80 kostar en fjärdedel så mycket att driva som bensinmodellen – men projektet har kostat en hel del…
”Men tyvärr gick Volvo inte med på att skicka en bekräftelse om att det är okej att ha högre vikt på framaxeln, även om det finns dieselmodeller och en V8-version av S80 som har mellan 70 och 150 kilo högre vikt på framaxeln än min 2,5T. Jag skulle fortfarande vilja ha den bekräftelsen för nu får jag som mest ha två vuxna personer i bilen plus två barn i baksätet – utan bagage.”
Elversionen av S80 kostar ungefär en fjärdedel så mycket att driva som bensinmodellen och på ett år sparar Michael Neuweiler ungefär 6.800 kronor i bensinpengar. Men projektet har kostat en hel del…
”Jag har sparat in mina investeringar, borträknat bilens pris, efter ungefär 40 år med nuvarande bensinpris!”
Men det här projektet blev inte verklighet för att spara pengar.
”Det orsakas så mycket terror, smärta och lidande av mäktiga stater med oljeresurser. Att byta till eldrivna transporter är enda möjligheten att stoppa det. För mig är det viktigast. Om världen bytte till eldrift skulle det inte finnas några krig i Mellanöstern, inte ens i Syrien”, säger han.
Så mycket har konverteringen kostat
Bilinköp: 100.000:–
Batterier: 140.000:–
Motor och komponenter: 105.000:–
Övrigt: 45.000:–
Totalt 290.000 kronor plus bilens pris, och ”hundratals arbetstimmar”, enligt Michael Neuweiler.
Räckvidd och laddtid
Räckvidd som bäst: 250 kilometer
Räckvidd på vintern: 150 kilometer
Laddtid: 8–10 timmar (230V)
Driftkostnad jämfört med bensinversionen
Driftkostnad med grön el: 25 kr/100 km
Driftkostnad bensin: 93 kr/100 km (med förbrukning på 7 l/100 km)
Foto: Michael Neuweiler