SLB-analys, en del av Miljöförvaltningen i Stockholm, presenterade nyligen rapporten ”Luften i Stockholm 2017″. Där kan man utläsa att luften i huvudstaden blivit väldigt mycket bättre med rekordlåga nivåer av NOx (kväveoxider) och partiklar.
Men SLB-analys har även gjort en utredning på uppdrag från Östra Sveriges Luftvårdsförbund, en organisation som arbetar för förbättrad luftkvalitet i regionen. I denna rapport, med mätdata från 2015, beräknar man hur luftföroreningar påverkar regionens befolkning. I rapporten står det att enbart i Stockholms län kan man varje år förvänta sig cirka 1.000 förtida dödsfall på grund av dålig luftkvalitet.
Två rapporter som till synes visar helt olika resultat. Den ena hävdar att Stockholmarna inte haft så bra luft sedan 60-talet, och den andra hävdar att luftkvaliteten orsakar 1.000 förtida dödsfall varje år. Den siffran kan exempelvis jämföras med antalet dödsolyckor i vägtrafiken som de senaste åren legat kring 260 personer per år.
Vi ska dock hålla i minnet att en jämförelse med 60-talets luftkvalitet blir svår då dåtidens bilar inte hade någon avgasrening. Bensinen innehöll höga halter av både bly, bensen och svavel. Många villor och hyreshus värmdes upp med oljebrännare och industrin hade inga större krav på sig när det gällde utsläpp. Uttrycket ”det var bättre förr” stämmer alltså inte alls när det gäller luftkvalitet i städerna.
Även om luftkvaliteten i storstäderna blivit mycket bättre ligger kväveoxiderna fortfarande kvar på en relativt hög nivå. På vissa gator i Stockholm, som Hornsgatan och Lilla Essingen, överstegs miljökvalitetsnormen för NO2. Utsläppen av kväveoxider har historiskt sett sjunkit men hålls uppe av de senaste årens allt större andel dieselfordon. Flera oberoende mätningar i stadsmiljö visar att många bilmodeller i praktiken kraftigt överskrider gränsvärdena för avgasnormerna.
Östra Sveriges Luftvårdsförbunds nya rapport, som alltså också gjorts av SLB-analys, hävdar att luftkvaliteten orsakar 1.000 förtida dödsfall varje år i Stockholms län. Men det innebär förstås inte att folk segnar ner döda, titt som tätt, på Stockholms gator. Med förtida dödlighet menas dödsfall som inträffar i åldrarna 15–64 år, den period som normalt sett minst förknippas med dödsfall.
Siffran 1.000 dödsfall har Östra Sveriges Luftvårdsförbund fått fram genom använda risksamband från epidemiologiska studier och kvantifiera dem genom att titta på var folk bor och hur befolkning exponeras av kväveoxider. Siffran för omgivande län ligger på 60–90 dödsfall per år.
I rapporten från Östra Sveriges Luftvårdsförbund använder man också mängden partiklar, PM10, som indikator för att räkna ut förtida dödsfall och då blir siffran istället 580 personer i Stockholms län. Siffrorna för omgivande län anges då till 55–75 förtida dödsfall per år.
I båda fallen handlar det om en teoretisk modell för att räkna ut sannolikheten. I praktiken är det dock svårt att skapa en exakt kvanitfiering och tydlig bild av orsaken till dessa förmodat förtida dödsfall.
Om någon går mot röd gubbe och blir påkörd på ett övergångsställe är det betydligt enklare att se orsaken till dödsfallet. Men det innebär ju inte heller att en teoretisk beräkningsmodell nödvändigtvis är fel, det kan vara ett verktyg som är användbart för att skärpa lagstiftningen och få bättre luftkvalitet i städerna.
