PROV: Viarelli Supermotard – kaxig tvåhjuling

Premium Elmopeder och elsparkcyklar tar över huvudstaden. De är smidiga men inte direkt coola. Har Viarelli byggt ett elfordon som får det att kittla i magen?

PROV: Viarelli Supermotard – kaxig tvåhjuling

HUR ÄR DEN ATT KÖRA? Supermotard är storleken större än de flesta andra elmopeder. Det gäller även däcken som är på 13 tum. Det gör mopeden stabil i hög fart och den påverkas knappt av stora ojämnheter.

Fjädringen är ganska fast och tar väldigt skickligt hand om farthinder och annat. Dock var den något för stum i det utförande vi fick den i, vilket gjorde den lite snackig. Fjädringen går som tur är att ställa in både fram och bak. Dessvärre saknade vi verktyget som krävs för att justera den bakre fjädern. Fram räckte det med en vanlig skruvmejsel och nog blev det en behagligare resa när man valt komfortinställningen. 

Det är inte bara fjädringskomforten som är trevlig. Sitsen kan först uppfattas som hård men är inte ens ett problem under längre turer. Sittpositionen är inte riktigt lika avslappnad som på en mer konventionell moped men storleken gör att man får en mer utsträckt körställning, om än inte lika upprätt. Dessutom kan man använda karossen för att stödja benen.

Nyckellöst system är smidigt men det funkar bara om man låter bli styrlåset. Annars måste man använda nyckeln ändå. Det går att starta på distans med ett dubbelklick på blixten. Om man lyckas slarva bort sin moped kan man klicka på högtalarsymbolen. Då tutar den lite för att visa var den är.

Mellan styret och sadeln finns en lucka som gömmer laddkontakten för mopeden och två USB-laddkontakter för mobilen.

Elmotorns 3 kW gör mopeden rapp och kul att köra. Den sticker iväg bra men drivlinan uppfattas inte som riktigt lika len som den man hittar i exempelvis Vässla. Motarden hackar lite lätt när man drar iväg från noll med Sportläget valt, som om något mellan motorn och hjulet inte riktigt klarar av effekten.

Det här är en av få elmopeder som inte har navmotor. Istället sitter maskinen ungefär vid fötterna och driver bakhjulet via kedja. När man kommit upp i över 5 km/h, vilket går fort, känns drivningen hur smidig som helst. 

Supermotard har energiåtervinning vid gasuppsläpp som varierar beroende på vilket av de tre körlägena man kör i. Återvinningen är starkast i Eco och svagast i Sport. Det hade varit kul att kunna ställa in det individuellt från körlägena. 

Bromsarna är rejäla och stoppsträckan kan jag inte tro är speciellt lång även om vi inte hade tid med någon exakt mätning. Bromsarna skulle funka bra även i högre hastigheter än 45 km/h där spärren går in. Det går också att lösa, Viarelli säljer ett USB-trimchip som tar mopeden upp i närmare 75 km/h. Väldigt kul om man har något inhägnat område att bränna runt på. På allmän väg är chippet olagligt.

Displayen är väldigt tydlig och allt är lätt att se även under lite soligare dagar. Det finns en dåligt placerad knapp på baksidan av skärmen som kan användas för att klicka fram körsträcka, trippmätare och kvarvarande räckvidd. Blinkers-visarna ovanför skärmen är dock svåra att se när det är ljust ute, dessutom finns det inget högt blinkersljud som påminner om att man ska stänga av.

Ljudet är intressant. Mopeden låter faktiskt rätt mycket. Ljudet är svårt att beskriva men jag skulle säga att motorn har ett metalliskt vinande. Det är dock ett klart lägre och trevligare oljud än det från en förbränningsmotordriven moped.

HUR FUNKAR DEN I VARDAGEN? Räckvidden kan kanske anses kort. Jag kom 48,5 km innan det var dags att ladda batteriet. Då körde jag dock i det kraftfullaste läget och främst på rätt stora vägar där det är full gas som gäller. Värt att tänka på är att mopeden blir tröttare de sista kilometrarna. Däremot var det först vid de sista två som det störde körningen ordentligt. Hur som helst är det nog bäst att räkna med att den inte klarar mycket mer än något över 40 kilometer innan det dags att ladda i 6–8 timmar.

Väljer man D (Dynamic) istället för S (Sport) får man tjugo procent mindre vridmoment och acceleration. Dessutom blir toppfarten något lägre. I Eco kommer man upp i runt 30 km/h innan accelerationen avstannar. Både D och Eco är förstås bättre för räckvidden. Det blir nog ändå till att hålla sig till Sportläget. I och med att det är en klass 1-moped måste man undvika gång- och cykelbanor och istället hålla sig på vägen och då vill man inte puttra runt i låg fart.

Batteriet är stort (180 x 140 x 360 mm), tungt (ca 12 kg) och knepigt att lyfta ur. Det är krångligt om man inte kan ladda direkt i mopedens laddkontakt och är tvungen att ta med sig batteriet. Dessutom har dosan på laddsladden en fläkt som låter. Man ska alltså inte koppla in den på kontoret om man inte vill bli osams med kollegorna. Under sadeln finns det plats för ett extra batteri, men det kostar 10 990 kronor extra. En 13-tums Macbook från 2015 får plats men med liten marginal på grund av utformningen av utrymmet. Hjälmen får inte plats, men det finns en krok att låsa fast den i.

Viarellin är jättestor. Vikten är 110 kg vilket kan jämföras med en Vässla som väger 60 kg. Skillnaden märks, det var inte alls lätt att få in mopeden i förrådet hemma. Den är också svårmanövrerad vid parkering. Jag är 185 cm och når ner till marken med inte alltför god marginal. Detta kan göra det krångligt för kortare personer att backa med mopeden.

BORDE JAG KÖPA EN? För 40 000 kronor kan det vara ett svårmotiverat köp men detta är den första elmoped jag har kört som verkligen har gett en rejäl dos körglädje och habegär.

Vässla och Niu, de två bästsäljande elmopedtillverkarna i Sverige, har en mer helgjuten elmopedsupplevelse. Tystare, alltid mjuk acceleration och mer behändigt format. De kostar också under 30 000 kronor.

Däremot är Supermotard en klart intressantare skapelse och det verkar de flesta hålla med om. Jag parkerade den på mc-parkeringsplatser och mer än en gång frågade folk på klart större och fränare tvåhjulingar vad de var för tuff pryl jag kom farande på. Det måste ändå räknas som ett bra betyg.