Vässla Bike: Pendlingsrevolution

Premium Med komfort och räckvidd som en elmoped men storlek som en elsparkcykel – hur praktisk är Vässla Bike?

Vässla Bike: Pendlingsrevolution

Skärmen som finns på produktions-Bike visar batteri-nivå, körsträcka och hastighet.

VAD ÄR DET? Voi gjorde sitt intåg och över en natt hade vi ett helt nytt sätt att ta oss runt i staden. Elsparkcyklarnas nätta storlek gör dem smidiga men de har sina begränsningar. Vässla ville kombinera de små yttermåtten med fördelarna hos en fullvuxen moped. Bike blev en korsning av båda. Tänk dig en elsparkcykel på steroider med en sadel att sitta på. Hur bra funkar kompromissen?

HUR ÄR DEN ATT KÖRA? Alla som tog en tur på Bike under veckan tyckte om den. Den är rätt kul att bränna runt på, storleken och elmotorerna gör att den känns pigg i de flesta fall.

Bike har en navmotor i bakhjulet på 250 W. Kraften räcker men inte med jättestor marginal. Den klarar av alla backar jag stött på utan större problem men nog märktes det att hastigheten sjönk. Det blir nog inte alls lika påtagligt när man har en färdig Vässla.

Exemplaret jag fick köra var inte helt redo för produktion och hade en toppfart på över 30 km/h. Köper man en egen är det max 20 km/h som gäller och då borde man förstås inte tappa lika mycket fart. Topphastigheten är begränsad på grund av lagar och regler. Det är också anledningen till att motorn inte är starkare än vad den är. Skulle den ha mer krut eller gå fortare skulle det krävas både körkort och försäkring. Det behöver man alltså inte nu.

Batteriet är litet och lätt att ta med.

Bike är bekväm. Sitsen känns inte hård när man sätter sig men mot slutet av räckviddstestet märktes det att man suttit ganska länge. Även om tre mil inte är till något större besvär kanske man ska tänka om och köpa något som är snäppet större om man planerar att köra längre sträckor ofta. 

Fjädringen är mjuk och det gör Bike trevlig över ojämn asfalt eller dylikt. Däremot kan den gunga något om man kör över gupp eller andra större hinder. Sittställningen är upprätt och lik hur man sitter på en damcykel.

Den softa fjädringen påverkar körupplevelsen både negativt och positivt. I de flesta fall är det inga problem alls men om man råkar missa någon trottoarkant kan fjädringens ganska stora rörelser göra att det känns ostabilt. Men över lag uppfattas väguppträdandet som säkert och med ordentliga skivbromsar fram och bak finns mer bromskraft än vad som behövs. 

Just säkerhet är en fördel med Vässlan jämfört med de små åkdonen som den försöker ersätta. Till skillnad från elsparkcyklar med små lakritspuckar till hjul har den, utöver ordentliga bromsar och riktig fjädring, stora 14-tumsdäck som givetvis tar hand om alla sorters ojämnheter bättre.

BORDE JAG KÖPA EN? Det lilla formatet är förstås Bikes usp. Den var också väldigt lätt att handskas med. När jag har kört elmopeder har jag blivit tvungen att krångla in dem i ett förråd med en runt 30 centimeter hög tröskel. Nu var det bara att ta ett tag runt ramen och lyfta in Vässlan. Den är dock inte fjäderlätt och väger 25 kilo med batteriet monterat.

Mycket av vikten kommer av att hela ramen är i aluminium. Kvalitetskänslan är bra rakt igenom och jämfört med de liknande fordon som nu har börjat hyras ut inne i Stockholm ser man redan på avstånd att det är en mer påkostad produkt.

När man väl ställt Bike där man vill ha den är det lätt att ta med sig batteriet. Det är för övrigt också en fördel med Vässlan, man kan ta in hela cykeln på kontoret om man inte har någon bra plats att ställa den på.

Drar man ut sprinten under fjädern går bakhjulet att fälla inåt. Då får man lätt in cykeln i de flesta bilar.

Batteriet väger endast 3,5 kg och dras lätt ut från platsen under sadeln. Köper du en elmoped får du räkna med ett runt tre gånger så stort och tungt batteri. Skaffar man en elsparkcykel måste man i de allra flesta fall ta med sig hela maskinen in när man ska ladda. 

Batteriet tar ungefär tre–fyra timmar att fylla och då säger Vässla att man ska kunna ta sig närmare 40 km. Jag kom 31,2 km innan det tog stopp. När jag hämtade Vässlan fick jag förklarat för mig att batteriet måste gå igenom ett par laddcykler innan det går att utnyttja den fulla kapaciteten.

Jag fick till två fulladdningar innan jag var tvungen att testa hur långt den kom och fick hoppas att det var tillräckligt. Det är alltså möjligt att det går att ta sig längre när batteriet är mer redo. Dessutom, som jag nämnde tidigare, kunde min Bike köra fortare än produktionshojarna och borde således ha haft högre förbrukning.

Hela ramen är i aluminium.

Det finns tyvärr ingen dedikerad plats för att förvara laddaren. Ett fäste för cykelkorgar kommer gå att köpa och senare kommer det även en korg från Vässla själva. Nätaggregatet på sladden har ingen fläkt till skillnad från en del elfordon vi har kört tidigare där det låtit så högt när man laddar att man inte vill ha laddaren inkopplad i ett rum med människor i. 

Vässla Bike är ganska precis som pressmaterialet vill få den att framstå. Ett bekvämt och framför allt smidigt sätt att ta sig runt i staden. Har man plats för en elmoped är den bättre på en del punkter men den kräver både körkort, registrering och att man hostar upp några tusenlappar extra.