Tung bas, orientalisk, melodisk rapmusik närmar sig bakifrån. En svart Range Rover V8 Supercharged stannar bredvid oss. Två nästan överexalterade unga män hänger ut genom sidorutan.
”Brorsan, feeeeet kärra alltså! Kan man köpa?” Jag svarar lite stolt: ”Tyvärr, det här är ett unikat.” Två något besvikna ansikten lyfter på tummarna och ropar avslutningsvis ”den är grym i vilket fall som helst” innan kompressorn får de gigantiska fälgarna att försvinna mot horisonten, eller åtminstone till nästa stoppljus.
En subtropisk fredagskväll, downtown Frankfurt. Hade bilen vi sitter i faktiskt varit till salu hade listan för intresseanmälningar med all säkerhet redan varit full. Enbart här, enbart ikväll.
Specialbygget begeistrar. Unga, gamla, kvinnor och män. Glöm åsikter, kulturer och genuspolitiken, den här gul-svarta Opeln pulveriserar alla gränser. Vart man än kommer ramlar hakor ned, elscootrar slängs på marken medan man samtidigt fumlar i fickorna efter mobilen för att plåta skapelsen från alla dess vinklar, bilen omringas, näsor mot rutorna. Hundratals förvånade ansikten, tusentals frågor.
Responsen är chockerande. Man skulle kunna tro att vi sitter i en Ferrariprototyp som ingen har hört talas om, men nej: vi sitter i en Opel Manta från 70-talet, men inte i vilken Manta som helst utan i en GSe Elektromod. Ett absolut vansinnesbygge. Den som kläckte idén borde vara mer än nöjd med sig själv just nu. Det hade jag varit.
Stopp i galoppen, vi spolar tillbaka en bit. Tre timmar tidigare är det dags för warm-up hos Opel Classic. Verkstaden osar av mekanikerparfym: olja, läder och gummi medan det allt svagare dagsljuset höljer märkets historia i ett varmt, gyllene sken.
Här hittar man allt som är signifikant som exempelvis cyklarna, däribland gatracern Opel Victoria Blitz som senare donerade namnet och blixtdekalen. Tillverkarens förflutna är storslaget, långt bort från dagens nästan bortglömda tillvaro. Då vann enbart grundarens söner inte mindre än 560 cykellopp, märket var ledande på den globala marknaden och producerade sammanlagt mer än 2,6 miljoner tvåhjulingar. Det du.
GSe står på ett stramt chassi från Spax för att kördynamiskt kompensera för det tunga 31-kWh-batteri som har placerats ovanför flugviktarens bakaxel.
Tillbaka till Opels historiska stilleben med rekordbilen RAK2, diverse varianter av Kadett, Rekord D, Kapitän, Monza och motorsportlegender som DTM-versionerna av Omega och Calibra. Här hittar man självklart även Manta A och B från en svunnen tid där Opel var stort och framåtsträvande och Rüsselsheim en av de mest framgångsrika bilbyggarstäderna i Europa.
Visst, Manta byggdes i Bochum men det spelar ju ingen större roll. Vi lyssnar till Opeldesignern Hans Coldewey när han med glittrande ögon berättar om sitt arbete, sin passion. Hans portfolio är fullspäckad: Manta, GT och diverse andra modeller och prototyper. Han var med från start när man började med Manta A och fick även ta fram fram GT-modellens roterande strålkastare.
”Någon organiserade en transformator och några lampor, man tryckte på en knapp och strålkastarenheten fungerade. Enkelt. Vilka underbara tider.”
Coldewey var verksam hos Opel mellan 1956 och 1995. Inte för att han inte fick andra erbjudanden, till och med Mercedes ville locka över honom med 1 000 D-mark mer per månad (en astronomisk summa då), men passionen för Opel gick inte att gömma under en hög av pengar. Idag är legendaren en löjligt pigg 85-åring vars energi ställer många hälften så gamla i skamvrån.
Inga datormodeller, inget CAD-program utan plastilin och handarbete.
”Plastilinstängerna levererades parvis och värmdes i ugnen till 60 grader. Då blev de mjuka och man kunde applicera materialet på modellens (skala 1:5) skumgummikärna. Kärnans dimensioner var alltid två centimeter mindre än den färdiga modellens. Skumgummikärnan och schablonerna gjordes av snickare, linjerna kompletterades med svart tejp av designteamet och vi arbetade fram formen enligt deras anvisningar. Senare flyttades modellerna till vindtunneln i Stuttgart där formen optimerades ytterligare. Cw-värdet måste ju stämma trots allt”, förklarar Coldewey och fortsätter:
”Vi fick alltid vara kreativa och provade ibland saker som inte var godkända av ledningen. Tid hade vi gott om, upp till två veckor för exempelvis en fälg. Helt utan datorer.” Då gjorde man nästan allt in-house hos Opel och det med stor framgång. Titta bara på formgivningen av Manta A: tidlös, elegant, svepande.
Tillbaka till Frankfurt. Tillbaka till vår neongula skapelse. Akustiken? Den står andra för, GSe är ju trots allt elektrisk. Det knappt 1,2 ton tunga unikatet drivs av en elmotor på 147 hk och 255 Nm. En prototyp? Icke. Passionsprojektet framtaget av ett gäng märkesfanatiker är gatlegalt och känns märkligt nog mer självklart än en del riktiga nybilar.
Titta bara på detaljlösningen som ingenjör Philipp Röckl och hans ljusteam har kokat ihop, den så kallade Vizorgrillen som består av en RGB-skärm. Man kanske kan ana LED-strålkastarnas och DRL-vinkelns härkomst, men resten är helt unikt – kommunikativt, ikoniskt men framför allt förbaskat coolt.
Precis som Röckl – medryckande, avslappnad och lika övertygande som Coldewey. Han svärmar för de olika kommunikationsformer som en sådan skärm medför.
”När tiden för autonom körning är mogen måste lagen så småningom även ta ställning till skärmar som denna.” Trafikanvisningar som ”move to the right” hade absolut varit möjliga, men även mindre framträdande informationsflöden som batteriinformation och dylikt. Funktionerna måste dock alltid ligga inom lagens ramar.
”Naturligtvis måste ljus- och färgkraven uppfyllas, alltså vitt och gult i kalla toner. Rött får man däremot inte använda.”
Oavsett vilket, skärmens grafik är häftig. Hela bilen är häftig! Den är som en elektriskt humörhöjare, självklar, originell, annorlunda och ändå bekant. En blick framåt i klassisk kostym som samtidigt öppnar minnesdörrar hos alla som ser skapelsen live.
”Min kompis mamma hade en sådan som hon alltid skjutsade oss till skolan med” får man höra, eller ”Vår granne hade en. Sänkt, med annat avgassystem. En grym kärra.” Visst, ett utblås saknas på GSe, däremot inte den ursprungliga, fyrväxlade lådan med lång växelspak och kopplingspedal. För normal körning räcker det att starta på tvåan, sedan får man snabbt växla upp till trean och fyran som räcker för resten av resan.
GSe står på ett stramt chassi från Spax för att kördynamiskt kompensera för det tunga 31-kWh-batteri som har placerats ovanför flugviktarens bakaxel. Den 1,2 ton lätta bilen sprintar snabbt över den gigantiska fabriksarealen på sina 17-tummare (195 fram, 205 bak), genom grinden, ut på landsvägen och sedan ut på autobahn mot stadens skyline.
Där prototyper gärna står kokande vid vägkanten, förblir GSe konstant, stabil. Räckvidden på cirka 200 km går åt långsamt i kvällssolen. Man litar på bilen, blir fängslad av den. Framför allt av hur väl man har lyckats med att stilfullt kombinera tradition med modernism.
Att enbart smälla in Mokkas digitalinstrument i Mantan hade kunnat gå helt åt skogen, men det gjorde det inte. Med stil och finess smeker installationen den nätta instrumentpanelen och kan uppskattas även av människor med pixelfobi. Nördfakta: det har faktiskt funnits en Monza GSE med digitala instrument. Googla, så ska du se!
Dagens GSe är draperad i alcantara med dekorativa sömmar och detaljer i samma kulör som karossen. Handarbetet är utsökt. Opelfanatikerna har verkligen lyckats att skapa ett fantastiskt kupéutrymme med sportstolar från Mokka S. De slanka takstolparna tilltalar nu mer än någonsin men manar samtidigt till försiktighet när man greppar den airbaglösa ratten som inte har servostöd. Det behövs inte heller med tanke på den låga vikten och den fördelaktiga viktfördelningen.
En annan sak som saknas är en klimatanläggning, vilket formligen tvingar föraren till en närmare kontakt med omgivningen, alltså ned med fönstret, vädra och passa på att prata med alla som är intresserade av bilen.
Och det är inte få. Vår Manta GSe är idag huvudanledningen till köbildning i trafiken när vassa Mini JCW eller AMG-bilar rullar upp bredvid med oss och folk ställer frågor om Opeln. De i kön bakom oss är minst lika intresserade, alla känns avslappnade, glada, frågvisa och passar på att bada bilen i mobilkamerornas blixtljus.
Man frågar om den är ny och får till svar att donatorbilen redan har rullat mer än 5 000 mil. Idag blev det 13 till och vi önskar att den subtropiska natten aldrig ska ta slut. Vemod infinner sig när vi lämnar över nycklarna, förhoppningsvis är det inte sista gången vi ser den här alldeles unika skapelsen.