PROV: Superelbilen Tesla Model S Plaid

Den här Teslan är inte riktigt som alla andra och då menar vi inte enbart den märkliga ratten. Model S Plaid är värstingen, men utifrån ser den ut som vilken Model S som helst. Under skalet ruvar dock inte mindre än 1 020 hästar...

Annons
Annons

Elon Musk älskar den kultförklarade scififilmen ”Spaceballs” från 1987, och det märks. Teslaspecialiteter som ”Ridiculous” och ”Ludicrous” härstammar just därifrån.

När en av rymdfarkosterna flyger i en hastighet som är högre än Ludicrous, lämnar den ett rutmönster bakom sig som på engelska kallas ”Plaid” – och så fick värstingen sitt namn.

Det krävs en del förberedelser innan bilen tillåter Plaidvansinnet. Först måste fronten sänkas till Cheetahläget och batteriet ska förberedas på det som komma skall med ett tryck på drag strip-knappen. Sedan gäller det att vänta några minuter innan det ger klartecken.

Det är krångligt och tar tid, men att avverka 0–100 km/h på 2,1 sekunder är inte lätt. Det här är så nära de fysiska gränserna man kan komma, i alla fall på gatdäck. Gränser som knappt någon människa har mött och nu är de tillgängliga för alla som har råd.

GPS-systemet ger grönt ljus, min högerfot står förväntansfullt på gaspedalen och den vänstra på bromsen. Samtidigt som jag lyfter vänsterfoten åker mitt huvud i nackstödet som om jag precis hade träffats av en rivningskula. Armarna som var avslappnade och lätt böjda innan starten är nu spikraka, händerna greppar ratten med all kraft de förmår att uppbringa medan ryggen smälter samman med läderstolen.

Det är rått, det är brutalt. Känsliga förare bör nog rådfråga sin läkare innan de ger sig på en Plaidrepa.

PROV: Superelbilen Tesla Model S Plaid
0–100 km/h på under 2,5 sekunder? Det går i Model S Plaid. Vi rekommenderar dock att du klamrar dig fast ordentligt i bilens märkliga ratt.

Accelerationen är omedelbar och nästan helt befriad från hjulspinn. En bil med förbränningsmotor kan endast drömma om Plaids prestanda. Enligt vår mätutrustning avverkas sprinten på 2,48 sekunder, snabbt nog för att utmana vilken hypersportbil som helst.

Pedanter kommer att anmärka på att vi missar Teslas egna siffror med nästan fyra tiondelar. Det beror dock på att man mäter accelerationen med en lätt rullande start i USA, något vi inte gör. Det kostar lite tid men ändrar inte faktumet att Plaid levererar en av bilhistoriens mest spektakulära accelerationsupplevelser.

Men den här bilen kan mer än att bara vara blixtsnabb rakt fram. Den tar sig uppför de slingrande bergspassen i Malibu som en tornado.

Det gäller dock att inte komma för snabbt in i kurvorna, det här är trots allt ingen liten och nätt sportbil utan en fullvuxen familjefraktare av amerikanska mått, som väger 2,2 ton. Går det för fort fortsätter bilen gärna rakt fram. Håller man igen i ingången till kurvorna tar man sig smidigt genom svängarna och kan accelerera tidigt och hårt.

PROV: Superelbilen Tesla Model S Plaid
Liggande skärm (som i Model 3 och Y) finns nu även i Model S. Plus konventionell instrumentering.

Basen för dynamikfyrverkeriet är amerikansk ingenjörskonst: Plaids tyngdpunkt är låg tack vare batteriet, och den adaptiva luftfjädringen har modifierats rejält med en multilänkbakaxel som sitter fast i en gjuten aluminiumhjälpram.

De två bakre motorerna är numera synkrona och driver en kolfibermantlad rotor som sänker rotationsmassan och är stabilare även vid 20 000 r/min. Naturligtvis förfogar Plaid över individuell kraftfördelning (torque vectoring). Framaxeln drivs av en mycket effektiv, synkron permanentmagnetmotor.

Bilens aerodynamiska hjulsidor i plast känns däremot inte lika framåtsträvande. Trevligt är dock att 19-tummarna är skodda med Pirelli P Zero-däck i dimensionen 255 mm fram och 285 mm bak.

Det märks tydligt vid inbromsningar, även om pedalkänslan hade kunnat vara lite fastare och bromskraften större. Från 100 km/h behöver Plaid 36 meter för att stanna – vilket är okej, men knappast klassledande.

Nu är det väl dags att prata om elefanten i rummet. Alltså ratten, även om ordet ratt knappast beskriver den där saken.

PROV: Superelbilen Tesla Model S Plaid
Pekskärmens visningsmångfald är stor, texten dessvärre osedvanligt liten.

Visserligen är vi numera vana vid tillplattade rattar i alla möjliga former och storlekar, men en kantig ratt som dessutom saknar den övre delen av kransen är bara löjligt. Den missformade kringlan fungerar så länge man har stora eller mellanstora kurvradier framför sig, men i en hårnålskurva tappar man ofta greppet runt den liksom vid fickparkering.

Visst, en Formel 1-ratt har en liknande form, men också en helt annan utväxling. Att man dessutom har ersatt blinkersspaken med två pekytor på vänster ratteker gör knappast saken bättre.

Har man hittills tyckt att Teslas användargränssnitt känns som taget från en annan planet får man vara beredd på ett nytt universum i Plaid.

Växlarna (framåt/bakåt) aktiveras med en swiperörelse på den numera horisontellt placerade infotainmentskärmen och samtliga spakar på rattstången är borta. Två bläddringsknappar är allt som är kvar, resten styr man via skärmen (även varningsblinkers).

Som vanligt hos Tesla är användandet av skärmen allt annat än lätt, knappytorna och deras beskrivningar är små och den enormt viktiga bilsymbolen täcks av ratten. Riktiga Teslapuritaner kommer troligen att älska allt detta, vi vanliga dödliga blir mest förvirrade.

PROV: Superelbilen Tesla Model S Plaid
En ”speciell” lösning för Plaid är de aerodynamiska hjulsidorna som täcker fälgarna.

Vi gillar däremot hur snål Plaid är trots sin vansinniga effekt. Med ett luftmotståndskoefficient på 0,21 är det kanske inte så konstigt, men oerhört imponerande.

Under vår testfärd i ljuvligt vårväder (20 °C) behövdes trots delvis ganska häftiga accelerationer knappt mer än 21 kWh/100 km. På lugna motorvägsetapper stannade förbrukningen på 18,8 kWh. Det innebär att man kan köra Plaid i mer än 50 mil innan 100 kWh-batteriet är tomt.

Vi passar naturligtvis på att ställa bilen på en rullande landsväg för att säkerställa att de tre motorerna verkligen lämnar 1 020 amerikanska hästar. Dessvärre stannar effektkurvan vid 829 hk, men det är världsliga ting. Bilens prestanda står i en klass för sig. 

Tyvärr förknippas prestanda oftast med hårda chassin och Model S Plaid är sannerligen inget undantag. Inte ens i komfortläget tar sig bilen komfortabelt över tvärfogar och andra ojämnheter.

Vi får medhåll av en annan Plaidförare. Han berättar att han fullkomligen älskar sin bil, men erkänner att fjädrings- och ljudkomforten är ”shit”, precis som kvalitetsnivån.

PROV: Superelbilen Tesla Model S Plaid
Vi sätter givetvis Plaid i en rullande landsväg för att få veta effekten i de tre elmotorerna.

Som bevis bjuder han på en rundtur och visar den redan sönderslitna läderratten. Tesla kräver honom på 850 dollar för att byta ut kringlan trots att hans Plaid inte ens är ett år gammal.

Även vår testbil har sin beskärda del problem: airbaglocket på ratten sitter löst, bagageluckan sitter snett och interiörens metallister har gapande spaltmått. Trots allt får man erkänna att materialkvaliteten har blivit bättre på senare år och att bilen känns bättre ihopsatt, åtminstone på vissa ställen.

Tittar vi på de tekniska bitarna finns det dock inte mycket anledning att gnälla. Laddeffekten är fantastisk, även med 30 procent kvar till fullt laddas bilen med nästan 250 kW. Det innebär att det dröjer cirka 15 minuter för att ladda energi för ytterligare 200 km. 

På vägen tillbaka finns det tid att testa betaversionen av FSD-systemet (Full Self Driving Experience), vilket är helautonom körning med händerna på ratten. I USA tillåter man nämligen betydligt fler autonoma funktioner än i Europa.

PROV: Superelbilen Tesla Model S Plaid

Ett dubbelklick på rattens scrollhjul aktiverar funktionen och under de första kilometerna på motorväg med endast lätta svängar känns det som om bilen dirigeras av en människa. Så fort körsituationen blir mer komplex måste föraren ingripa, ibland med hårda styrvinkelkorrigeringar. 

Ett försök att svänga autonomt i en korsning fick vi avbryta med ett hårt bromsingrepp eftersom vi närmade oss korsningen alltför snabbt. På landsvägen aktiveras det autonoma filbytet genom att man använder blinkerssignalen, men även här har bilen för bråttom.

Det visar tydligt att autonom körning fortfarande ligger en bra bit in i framtiden. Det är kanske tur att europeisk lagstiftning förbjuder dessa funktioner för vanliga bilister (för utvecklare är de tillåtna). Den adaptiva farthållaren fungerar däremot problemfritt.

I slutänden står man själv med sin uppfattning: Genial eller vansinnig? Du bestämmer. Det som stannar kvar i vårt minne är den sanslösa accelerationen, men även den bristande kvaliteten.

PROV: Superelbilen Tesla Model S Plaid

FAKTAKOLL:
Har Plaid verkligen 1 020 hk?

Ställ bilen på en rullande landsväg, accelerera och vips har man effekt- och vridmomentkurvan. Det fungerar för alla, men inte för Plaid.

För att Tesla Model S Plaid ska utveckla sin fulla potential och inte hindras av den rullande landsvägens fläktar måste bilens dynoläge aktiveras med en kod. Man behöver dock en varvtalssignal för detta, som bilen inte vill dela med sig av eftersom det fattas ett OBD-uttag.

Vi antar alltså att elmotorernas varvtopp ligger vid 20 000 r/min och mäter därefter hjuleffekterna och kraftförlusterna. Lägger man ihop dessa får man motoreffekten. Någonstans längs vägen måste Plaid ha tappat en del kraft, eftersom vi enbart kan komma fram till 829 hk, även om andra tester på rullande landsväg har visat effektuttag på upp till 1 100 hk. 

PROV: Superelbilen Tesla Model S Plaid
 
Annons
Annons
Rulla till toppen