På Teslaladdarstationen i Sillekrog går helt nya och superhajpade Model S Plaid under radarn. Mängder med Teslaförare kommer och sticker medan testbilen laddar fullt – utan att notera finbesöket.
Jo, en kille i en röd Model S hajar till och går runt bilen för att ta några kort.
Så diskret är faceliften på denna tio år gamla modell. Visst kan man se att både front och akter fått nya lampor, lite nya drag och två centimeter breddade skärmar, men för att vara en av världens snabbaste bilar och en av de mest avancerade elbilarna gör den inget stort visuellt väsen av sig.
Kan man tänka sig att någon annan biltillverkare skulle vara lika diskreta? Inte en chans. Enklaste RS, M- eller AMG-modell skriker visuellt högre än sin effektsiffra och skulle de sålt en bil med över 1 000 hästkrafter finns det ingen tvekan om att världen skulle få bli varse det på lång distans.
Tesla bjuder på en liten diskret kolfibervinge på bakluckan som måhända avslöjar bilen, och den initierade kan beundra det rutiga märket på bakluckan som anspelar på Plaidnamnet från Mel Brooks legendariska rymdfilm ”Spaceballs”. Efter ljusets hastighet kommer ridiculous speed, ludicrous speed och till sist Plaid.
Under skalet har det däremot hänt en hel del. Mest intressant är förmodligen den nya motortekniken. Bilen har tre motorer och enligt Elon Musk handlar det om världens mest avancerade elmotorer där rotorn är klädd med lindad kolfiber.
Det ska bland annat ge ett starkare magnetfält jämfört med metallomslutning som är det gängse sättet att konstruera elmotorer på. Man tvingades dessutom att ta fram en ny tillverkningsprocess för att klara av att sätta samman motorerna där toleranserna hålls till ett minimum.
Kolfiberomslutningen betyder också att magneterna sitter fastare och att rotorn kan varva 20 000 varv, vilket är närmare dubbelt upp mot traditionell teknik. Kopparlindningen inuti expanderar givetvis, men kolfiberhöljet håller allt på plats.
Vidare är motorn kompakt, lätt och alstrar mindre värme. Den är också energieffektiv. Vikten är 45 kg och med växellåda och inverter kommer man upp i 90 kg.
I bakvagnen sitter två stycken motorer som kan styras individuellt, vilket betyder att bilens vägegenskaper kan förbättras genom att man skickar mer eller mindre kraft till endera bakdäcket.
Resultatet är 1 020 hk och 1 400 Nm. Teslas lastbil kallad Semi har för övrigt samma motortyp.
Accelerationen 0–100 km/h anges till 2,1 sekunder, men då använder sig Tesla av amerikanska dragracingregler, som medger att däcken får rulla 30 cm innan tidtagningen startar vilket kapar tiden med runt 0,2–0,3 sekunder.
Vårt sikte för dagen är Björkviks flygfält, där bilförmedlarföretaget GoCar har sin anläggning. Vi vill ju kunna känna på alla hästkrafter.
Som referens har vi med en BMW i7 och en Porsche Taycan GTS – vars grundpriser ungefär är lika höga som priset för en i stort sett fullutrustad Model S Plaid.
Gör Teslan båda bilarnas jobb – ännu snabbare och bättre trots att den är billigast?
Om den yttre designen är diskret och lättsmält är ratten den raka motsatsen. Den kapade rattkringlan är lika märklig som rolig. Samtidigt som den övre halvan av ratten försvann gjorde också växelväljaren och blinkersspaken det.
Nu väljer man driveläget genom att antingen svepa med ett finger på den stora liggande mittendisplayens vänstersida. Uppåt för framåt och nedåt för back. Men om bilens sensorer känner av att det finns ett hinder antingen framför eller bakom väljer den själv rätt växel. Rätt smidigt.
Man kan också välja växel längst ned på mittkonsolen, med digitala knappar som väcks till liv med fingrarna. Blinkersknapparna sitter på den så kallade Yokerattens vänstra sida.
På motorväg med körhjälp fungerar ratten suveränt. Härligt bekväma grepp och skönt att kunna vila armbågarna på mittkonsol och dörrsida samtidigt som det känns luftigt med mycket bra sikt över instrumentpanelen.
I den första rondellen blir det däremot extremt förvirrande. Inte bara famlar man med händerna i luften utan tvingas också trycka in blinkersknappen med korslagda armar…
Men tanken är att man en bit in i framtiden i stort sett alltid ska låta bilen köra själv med navigationshjälpen och då ska bilen också blinka automatiskt.
Det mesta är en vanesak och även om det känns lite märkligt när man exempelvis svänger fullt vid en parkeringsmanöver så funkar Yokeratten bättre än väntat. Men gör den bilen bättre? Tveksamt, men den gör definitivt bilen mer speciell.
Uppgraderingen betyder också, och det är nog ännu viktigare, att byggkvaliteten har förbättrats. Finare material, lyxigare känsla och nya funktioner som de dubbla telefonladdarna och luftinsläppen som numera är dolda som i många lyxbilar. Den stora skärmen ligger numera i landskapsläge som i Model 3 och Y – och den kan vinklas mot föraren eller passageraren.
Grafiken och funktionen har också förbättrats och datakraften ska vara minst lika kraftig som i Sony Playstation 5 – allt går snabbt och efter några minuter har man koll på funktionerna. Ja, inte alla kanske, det finns så mycket att lära sig och fixa med bortsett från alla inställningar av bilen, alla inbyggda spel och streamingmöjligheter av ljud och bild. Man kan exempelvis bygga om skärmens visningslägen på ett elegant vis.
Via appen kan du i din telefon med hjälp av bilens kameror se vad som händer utanför bilen, eller sätta dessa på övervakningsläge om någon närmar sig den. Det går också att spara ner de senaste tio minuterna man kört, med flera kameravyer – dashcam – runt om bilen. Händer det en olycka har du det på film.
Det finns 22 högtalare i ett rejält ljudsystem och nytt är aktiv bullerdämpning med hjälp av högtalare – och det har blivit rejält mycket tystare. Luftfjädringen har flera inställningsnivåer och man kan också gå in på djupet och ställa in dämpning och utfjädring i flera steg. Resultatet är mycket bättre än tidigare, men det är fortfarande en rätt styvt satt bil, ingen flygande matta. Men har du över 1 000 hästkrafter kan det vara bra med lite karosskontroll …
Men bilens överflöd av hästkrafter måste vara bilvärldens bäst maskerade. Visste man inte om det skulle man inte tro på det. Det finns inget som pockar och lockar till fortkörning eller accelerationsorgier. Man sitter i en tyst, stor och bekväm 2,2-tons familjebil med i stort sett ljudlös drivning. Gaspedalsresponsen är inte heller galet känslig.
Efter en lugn och avslappnande resa med hjälp av de utmärkta körhjälpssystemen är vi äntligen framme på Björkviks flygfält – som klätts med snö och is. Hmm, trots plogning är asfalten inte bar så det här kommer att bli en kamp mellan däck och antislirsystem – mer än en uppvisning där starkast vinner.
För att få ut maximalt med energi från batterierna måste man klicka i dragraceläget och Plaid för att värma upp cellerna och en relativt kall dag som denna tar det mer än 30 minuter. Nytt är också att batterierna ska klara upprepade accelerationer eller långvarig hårdkörning utan att effekten ska försvinna. I den första generationen Model S svimmade bilen efter några korta energitömningar.
Men redan innan dess finns det rejält med effekt.
På den snöiga startlinjen ställer sig de tre bilarna. 1-2-3 och iväg!
Teslans antislirprogram jobbar effektivt och tyst, inget smattrande från bromsar utan det är bara reglering av effekten som håller tillbaka kraften.
”Problemet” är att Porschen drar iväg ännu snabbare, med sina europeiska vinterdäck, mot Teslans nordiska diton och BMW:n är också jämnsnabb – trots högre vikt och typ halva effekten. Först runt 70 km/h sätter Teslan fart ordentligt. Men bilen är hastighetsspärrad till 140 km/h, på sedvanligt pressbilsmanér, trots att vi är på ett flygfält.
Vi byter startplats och Tesladäcken får lite mer asfalt under sig. Nu har också batterierna värmts färdigt. En fot på bromspedalen och i displayen rakt framför Yokestyret kommer det en eldboll som snart lyser upp hela bilden av bilen på displayen samtidigt som det tydligt känns hur framvagnen sänker sig, så att bilen intar ”gepardställning” för maximalt snabb acceleration.
Nu är Plaid snabbast iväg och vid 70 km/h kommer en rejäl knuff bakåt samtidigt som displayen går in i ”Plaidläge”: den lilla bilen ser ut att åka med ruskig hastighet genom en fyrkantig tunnel. De andra bilarna försvinner bakåt i backspegeln men några sekunder senare når vi 140 km/h och det roliga är över.
Det är inget snack om att bilen är vanvettigt snabb, men vi måste återkomma till våren med mätning av accelerationen och den verkliga svindelkänslan.
Att den klarar det mesta är det heller inget snack om. Men BMW i7 har fluffigare fjädring och mjukare stolar, och Porsche Taycan GTS har mer styrkänsla och känns spänstigare.
Tesla Model S Plaid hamnar i mitten, men vilken mellanmjölk det är. Typ Indy 500-mjölkvinnarklass!
Gamla tiders amerikanska muskelbilar kallades ofta för One Trick Pony eftersom de bara kunde en sak, köra rakt fram väldigt snabbt.
Tesla Model S Plaid är minst en Six Trick Pony. Den är väldigt bra på att vara:
1) Dragster: Accelerera rakt fram 0–100 på dryga 2 sekunder.
2) Sportvagn: 7,30 runt Nürburgring är i klass med senaste generationen Corvette.
3) Lyxbil: bekväm och lastad med lyx och finesser.
4) Familjebil: stort fällbart baksäte och en bagagevolym på 709 liter, kan dra släp på 1 600 kg.
5) Miljöbil: Inga utsläpp vid körning.
6) Sparbössa: energiförbrukningen är extremt låg med tanke på prestanda och transportkapacitet. Den förbrukar ungefär motsvarande två deciliter bensin vid vanlig landsvägskörning vilket gör den snålast av de tre bilarna.