AMG:s vässade C-klass laddhybrid provkörd – på tvären!

Vi vet att Smilodon, som även kallas sabeltandad tiger, dog ut i slutet av pleistocenperioden eftersom djurets levnadsförhållanden ändrades drastiskt.

Nej, det här ska inte bli en tråkig historielektion, men den åttacylindriga förbränningsmotorn går samma öde  till mötes, framför allt i de mer kompakta fordonskategorierna. Den monstruösa M177-motorn i C 63 S ersätts nämligen, trots sina fantastiska kvaliteter, av en fyrcylindrig motor (M139I).

AMG påstår kaxigt att nya C 63 S E Performance är en gamechanger för prestandasegmentet.

Framtill sitter en fyrcylindrig tvålitersmotor, och undertill en elektrifierad bakaxel. Det känns ju sådär, men när båda drivlinor samarbetar producerar de en systemeffekt på mäktiga 680 hk och sanslösa 1 020 Nm. Det borde ju räcka för att släta över fantomsmärtorna man känner för att man måste klara sig utan en V8.

Det hela beror dock lite på vad man förväntar sig av en C 63. Älskar man den metalliska symfonin från den aktuella generationen kommer man bli besviken. Tveklöst.

Inte en världens bästa fyrcylindriga motor kommer att kunna ändra på det, även om denna maskin verkligen anstränger sig. Det blir ganska tydligt redan efter några körda meter, även om redaktionsbesättningen har händerna fulla med att förstå bilens överflöd av skärmar och till synes oändliga inställningsmöjligheter.

Lyckligtvis är destinationen redan förinställd i bilens navigation som visar vägen via tydliga pilar i head up-displayen och augmented reality-visning i mittkonsolen. Vart vägen leder? I nordvästlig riktning, mot Ascari Race Resort.

Stadstrafik, motorväg och därefter slingrande landsvägar som leder oss över de andalusiska bergen. Här får vår monsterkombi sin första chans att visa vad den går för.

Just det, den senaste modellen av C 63 S finns i herrgårdsvagnsutförande. På grund av hybridtekniken och batteriet har bagageutrymmet krympt men borde fortfarande vara tillräckligt för de flesta ändamål.

C 63 är dock i första hand en vardagsvänlig sportbil: sportläget stramar åt samspelet mellan drivlinorna och växlandet sköts manuellt med paddlarna bakom ratten. Bilen sprintar väldigt kraftfullt mellan kurvorna.

Det borde väl betyda att nya C 63 S E Performance är en fullträff, eller? Nästan, nykomlingen saknar nämligen en del viktiga karaktärsdrag jämfört med den utgående modellen – som ljudet, charmen och karisman. 

Trots att turbon delvis drivs elektriskt (400V) och den elektriska bakaxeln bidrar med ytterligare 320 Nm är accelerationen inte fullt lika omedelbar som siffrorna vill ge sken av. Turbofyran låter ansträngt när man kör hårt och vi får dessvärre inget jättebra intryck av växellådan som gör en del fel när det går undan. Nu är det här naturligtvis gnäll på högsta nivå, vi får se hur bilen klarar sig när vi rullar genom grindarna till Ascaribanan.

Här väntar Mercedes fabriksförare Bernd Schneider i en pacecar. Han är samtidigt vår guide och innan vi startar invigs vi i racelägets hemligheter.

Det är ganska komplicerat, men vi försöker sammanfatta det hela här: banans layout är nämligen integrerad i bilens mjukvara. Man väljer rätt bana i menyn, då aktiveras raceläget automatiskt. I head up-displayen visas sedan passande boostsektorer där eldrivlinan används maximalt.

Det luktar lite Formel 1 när ljussignaler i instrumenteringen visar när nästa boostsektor närmar sig och när det är dags att bromsa inför nästa kurva: bromsa hårt, sväng in, tillbaka på gasen och sedan fullt genom nästa chikan, precis som Bernd Schneider visar i sin pacecar.

Vi hade önskat oss en styrning med något högre precision och bättre feedback från bromspedalen, men även nu bjuder C 63 S E Performance på mängder av körglädje, inte minst när man testar driftingläget.

Bilen kan för övrigt även köra helelektriskt och har då en räckvidd på 13 km. Det kanske låter snålt, men det är åtminstone bättre än inget.