Bakgrund:
Senast familjen gav sig ut på långresa i elbil var 2019. Då åkte vi en lyxig Audi e-tron. Skillnaden mellan den och dagens resa är att det fanns färre elbilar på vägarna vid den tiden men heller inga snabbladdare längs med vår rutt. Vi tog oss ner till Höllviken i Skåne på 10 timmar och 21 minuter (enbart 50 kW-laddning)
Det var vid påsk och varmare utomhus. Bilen hade ett stort batteri på 95 kilowattimmar och en officiell räckvidd på 42 mil. Efter det fick jag ”lova” familjen att vi skulle ta tåget till Skåne nästa gång. Men tack och lov faller minnen i glömska. Så när jag i julas blev sugen på att testa MG Marvel R Performance på långresa till farmor i vinterväglag lyckades jag förhandla igenom idén.
Idag ser laddsituationen bättre ut med många nya snabbladdare längs med vägarna. Men samtidigt var omständigheterna inför den här resan tuffare med snö och 5–9 minusgrader. Och dessutom hade vi denna gång ett mindre batteri än sist (70 kilowattimmar) och en officiell räckvidd på 37 mil.
Skulle vi lyckas slå vårt rekord på 10 timmar och 21 minuter?
På garageuppfarten i Skärholmen, kl 16.40
– Hur fanken kan man göra ett bagageutrymme i en familjesuv så förbaskat litet (357 liter)?
Jag boxar in de sista grejerna men blir stående med den jättestora julklappen från morfar som till slut får åka i eget säte.
När barn, hundar och sambo är på plats pustar jag ut bakom ratten. Det känns maffigt på förarplats. Jag gillar kraften i motorn och styrningen har ett mysigt motstånd som påminner om klassiska gammelsuvar. Det kanske låter konstigt att säga att jag får Range Rover-vibbar i en kinesisk elbil, men jag får det.
Och Marvel R är en dubbelnatur, något annat kan man inte påstå. Rymlig kupé i kombination med ett brevinkast till bagagerum och relativt kort räckvidd i en samtidigt maffig och motorstark elbil med gammelsuvkänsla. Fisk eller fågel? Jag vet fortfarande inte. Däremot vet jag att detta blev vår sista långelbilsresa … på ett tag. Följ med!
Det är dagen före dagen före dopparedagen. Vi är inte ensamma på Europavägarna. Alla är på väg till nära och kära över jul. Köerna vid Södertälje adderar lite restid men det gäller ju oavsett om man kör på bensin eller el.
Krypkörningen ger mig ett tillfälle att tänka igenom laddstrategin igen. Och den grundplan som jag har tagit fram med A Better Routeplanner spricker redan vid första laddstoppet i Norrköping. Dels visar sig ABRP inte vara lika användarvänligt från mobilen som från datorn. Dels tycker den att vi ska göra relativt korta laddstopp – som inte överensstämmer med verkligheten. Och att äta hamburgare och rasta hunden tar oss en dryg timme.
Vi laddar mer än vad vi ”ska” – vilket inte borde vara något negativt. Men det gör att vi har mer i batteriet än vi borde ha haft när vi anländer till nästa stolpe – som i sin tur gör att vi inte uppnår samma laddhastighet. Men nu är vi nere på en mycket avancerad laddstrateginivå. Som förstagångsåkare i en Marvel R släpper jag taget och hanterar situationen vartefter.
Efter middagen knorras det i baksätet, så jag delar ut wifi-lösenordet till bilens hotspot. Vilket, på grund av någon holländsk serverkoppling, verkar utesluta en majoritet av alla barnprogram på SVT Play eftersom appen tror att vi surfar från ett annat land.
Efter första laddstoppet försöker jag få en uppfattning om hur långt de här 37 WLTP-milen räcker och om jag behöver revidera laddstrategin. Snittförbrukningen ligger på 26,8 kWh/100 km. Men jag avbryts.
– Jag är kissnödig. Jag vill titta på Greta Gris. Jag fryser.
Påpälsad från topp till tå som jag är känner jag ändå att det blåser kallt från AC:n trots att den är inställd på 21 grader. Jag höjer temperaturen och försjunker återigen i laddstrategin men kommer av mig av hundens fisar – som är ovanligt aggressiva. Ni med hund förstår. Jag beslutar mig för att följa planen med laddstopp på Ionity i Gränna, Värnamo och en sista upptoppning i Helsingborg.
Vi rullar in på Grännas laddplats vid 21-tiden. Det tar 15 minuter med supportsamtal innan laddningen kommer igång. Här är ingen kö – vi är ensamma. Bilen snabbladdar med 56 kW när batteriet är fyllt till 69 procent.
Vid det andra laddstoppet rullar vi in med 38 procent i batteriet. Värnamo är som en hubb med många restauranger och laddstationer nära varandra. Det är betydligt fler elbilar i omlopp. Vi lyckas knipa den sista lediga stolpen innan det bildas en lång laddsvans efter oss. Vår förvärmning av batteriet (som går att aktivera via en knapp på skärmen) är förgäves eftersom laddstrulet tar 40 minuter denna gång – det gör att batteriet hinner svalna. Laddningen går trögt. När batteriet är halvfullt har vi en laddeffekt på 41 kW.
Under tiden vi laddar sparkar jag däck och pratar med en annan elbilsfamilj som regelbundet pendlar mellan Jämtland och Falsterbo (130 mil enkel väg). De kör ID.4 och har en avslappnad inställning till det hela.
När jag frågar hur de lägger upp resan säger de att de går in för laddning antingen när kaffesuget blir för starkt eller när batteriet börjar närma sig 10 procent – då pejlar de situationen via appen Chargemap. Deras tips är att välja laddplatser där det finns många alternativ inom en snäv radie ifall det skulle var köer. Smart!
Just så coola och avslappnade vågar vi inte vara i det oprövade kortet Marvel R som dessutom är fyllt av barn och hudar. Vår bil har inte heller samma räckvidd som deras ID.4.
Utlovade 37 mil visar sig i kyla och motorvägsfart vara knappt 25 mil. Det känns lite motigt att se de andra elbilarna med längre räckvidd. Jag tänker att jag inte ska avslöja att vi också hade alternativet att långtesta en BMW iX 50 xDrive som har en officiell räckvidd på drygt 59 mil.
Eftersom vi äntligen har fått laddningen att funka passar vi på att ladda till 86 procent, för att vi vill ha marginaler och bara göra en upptoppning på 20 minuter vid sista stoppet i Helsingborg. Klockan har hunnit bli 23.32 när vi lämnar Värnamo med 250 kilometer kvar.
Alla är på gott humör. Tvååringen tittar vidare på Greta Gris och vi vuxna har bullat upp med bra poddar och musik. Men det starka ljuset från skärmen sticker i ögonen och den usla pekresponsen har börjat ge mig förhårdnader på fingrarna. De gånger jag har bett bilens navigation om laddförslag har den velat ta mig till 22 kW-laddare så nu får den inte fler chanser. Eftersom jag inte hittar dimmerknappen mörklägger jag skärmen med en huvudkudde.
När vi anländer till Helsingborg vid 02.30 har jag somnat. Inte bakom ratten alltså. Sambon har tagit över och enligt honom har sista laddningen gått helt smärtfritt.
Vi anländer till farmor på Höllvikstrandsvägen 03.27. 10 timmar och 45 minuter tog resan från dörr till dörr och vi lyckas därmed inte slå tiden vi fick med e-tron. Främst på grund av laddstrul.
Efter att ha fått besök av jultomten påbörjar vi hemresan i mellandagarna – som vi tänker ska gå snabbare nu när vi är varma i kläderna och har insett att man absolut INTE ska försöka starta laddningen hos Ionity med betalkort. Inte under några omständigheter. Då blir det problem. Nu ska vi våga att gå in med mindre kapacitet till laddstolpen för att skippa ett laddstopp och för att slippa ”over head”-tid som tillkommer när man ska starta laddning.
Men när vi anländer till Ionity i Helsingborg är en stolpe av fyra trasig – där finns ingen skylt heller så alla testar men inser bittert att den inte funkar. I laddkön står en Taycan, en e-tron GT och en Polestar före oss. Vi orkar inte leta alternativa stolpar och väntar. Äter korv. Väntar lite till. Men tänker inte på att batteriet hinner bli ordentligt kallt.
Laddningen startar utan problem men går väldigt trögt. Men efter en och en halv timme kör vi igen. Vi glider in på Ionity i Värnamo med 7 procent kvar i batteriet. Där startar laddningen utan problem och här uppnår vi också resans högsta laddeffekt – 90 kW – vid 50 procent. Yippie – men fortfarande långt ifrån utlovade 125.
Här har rapartisten Timbuktu dykt upp i laddsvansen. Han har tydligen skaffat elbil. En BMW iX3. Jag frågar om han inte ska skriva en låt om elbilivet – njae, han vill inte klanka ner på elbilarna. Det är hans jungfruresa mellan Skåneland och Stockholm.
Nåväl, vi laddar på och kör slutligen in på vad vi tror ska bli vårt sista laddstopp. Vi når Ionity Mantorp med 19 procent i batteriet och färddatorn har nu anpassat sig till den nya förbrukningen som säger att det räcker till ytterligare 49 kilometer. Det skulle innebära att full tank i själva verket är 25 mil i motorvägsfart. Men i verkligheten är det mindre. Vi kommer max 15–16 mil i taget mellan 10 och 80 procent. Nu börjar vi bli varma i kläderna. Snart hemma!
Trodde vi ja. Efter en kort laddkö på Mantorp lyckas vi inte starta laddningen på första försöket. Eller på andra. Supporten misslyckas också. Senare kan vi inte heller lossa laddhandsken från bilen. Den sitter fast. Därefter dyker ett felmeddelande upp på skärmen. En symbol indikerar att det är problem med högvoltsbatteriet. Jahapp.
Timmarna går. Ingenting händer. Vi kommer inte loss. Vi försöker kontakta MG-support men får inte tag på någon som kan hjälpa oss att få loss kabeln. Timbuktu har hunnit ladda fullt och är förmodligen hemma på Södermalm igen. Men vi sitter fast i en sladd med en bil som inte går att starta.
Till sist kommer bärgningsbilen. Bärgarn tittar till 12-voltsbatteriet för att se att polerna sitter fast ordentligt. Det gör de. Hon vinschar upp bilen. Alla får inte plats i hennes stora varma röda lastbil så jag får åka MG på E4:an fast med drivkraften från en förbränningsmotor. Det är så kallt i bilen att min andedräkt ser ut som cigarrettrök. Tur att jag har päls på mig.
Jag tänker att jag ska tipsa alla elbilister om att klä sig varmt. Köp en vintagepäls (mer etiskt och skadan är redan skedd) om du ska resa långt med elbil – så garderar du dig mot alla situationer: allt från krånglande laddstolpar, till urladdade tolvvoltsbatterier och svajig AC.
Först 13 timmar och 40 minuter efter resans början landar vi i våra sängar med hjälp av en hyrbil. Marvel R är kvar på verkstad i Linköping. Vi får höra att bilen har startat som vanligt utan några åtgärder. Är det möjligt tänker jag. En felsökning visar att 12-voltsbatteriet har spökat. Mycket möjligt. Mycket troligt.
Ett par dagar senare har jag hämtat ut nästa testbil. En vinröd BMW iX 50 xDrive och råkar försäga mig.
– Vi hade kunnat ta den här till Skåne också, men det hade inte varit någon match.
Min kille blänger på mig med svart blick.
– Du skojar!
Han är inte sugen på elbil längre. Jag försöker argumentera att vi hade otur och att det var dumt att köra så långt i en elbil med så kort räckvidd. Men jag talar för döva öron. Vi hade säkert kunnat lägga upp laddningen på ett smartare sätt och undvika laddköer genom att vara lite mer aktiva i vårt laddstolpssökande.
Men visst är elbilsupplevelsen fortfarande svajig och visst handlar det mycket om en inställningsfråga. Men å andra sidan spelar det ingen roll om man har Netflix, smågodis och gott humör om batteristorleken i bilen är liten, laddtiden lång och infrastrukturen krånglar.
Men om vi får en Tesla, Taycan, Mercedes EQS eller iX tror jag nog att jag får med dem igen.
