Test: Förarmiljöer – komplex funktionalitet

Premium Dagens bilar blir alltmer komplicerade i takt med digitaliseringens frammarsch och allt fler tillkommande assistans- och komfortsystem. Vi testar de olika koncepten.

Test: Förarmiljöer – komplex funktionalitet

Även de mest grundläggande funktionerna i moderna bilar roffar åt sig mer uppmärksamhet än vad som skulle kunna betraktas som lagligt. Ett exempel: en tysk domstol fastslog 2020 att Teslas lösning för att justera vindrutetorkarnas intervall via pekskärmen skulle kunna ses som en trafikförseelse. 

Som uppföljning till infotainmenttestet i ams nr 8/2021 riktar vi nu blicken mot bilarnas funktionalitet och de olika systemens användarvänlighet. Det handlar alltså främst om grundläggande funktioner som ljus, vindrutetorkare och klimatanläggning.

Lika relevant är självklart den intuitiva styrningen av assistanssystem och farthållare men även mindre viktiga funktioner som stopp/start-system, valet av de olika körprogrammen och modellspecifika funktioner som exempelvis dörrhandtagen på nya Mercedes S-klass.

Audi e-tron

Vi börjar i alfabetisk ordning med Audis elsuv som använder sig av samma gränssnitt som syskonen A6 och Q7. "Förutom ett fåtal undantag hör multifunktionsvred och knappar till det förgångna i dagens generation", säger man på hemsidan om sitt koncept med dubbla pekskärmar – en populär filosofi numera.

Audis pekskärmar satsar på en haptisk återkoppling via tryckmotstånd och en lätt vibration när man rör vid skärmen. Det förhindrar visserligen oavsiktliga manövrar men lyckas ändå inte vara ett fullgott substitut för riktiga knappar. Funktionen går dessutom att stänga av.

Inklusive start- och varningsblinkersknapparna hittar vi endast fyra fysiska knappar i mittkonsolen plus vredet för volymen som kan vickas för att växla musikspår. Föraren har självklart samma funktioner plus pausfunktionen även på ratten.  

Infotainmentsystemets huvudmeny består av åtta stora rutor per sida vilket ger fin översikt, däremot kräver den konfigurerbara menyraden millimeterprecision på grund av alldeles för små ikoner. Centralskärmen känns dessutom en aning för liten för informationsomfånget, vilket tvingar oss till vertikal-scrollning vid ett flertal tillfällen.

Räknar man antal steg (eller tryck) som krävs för att nå en funktion är Audin föredömlig, medan kupébelysningen kräver inte mindre än fem klick för att kunna justeras. Det konstanta pekandet kräver en hel del koncentration, framför allt på grund av skärmarnas låga placering.

Ytterst bekväm är däremot avstängningsfunktionen för filhållningsassistansen samt de separata barnsäkringsknapparna som låser både bakdörr och fönster.

CAN´T TOUCH THIS? INTE NU LÄNGRE

Hos Audi finns endast multifunktionsvred i lilla Q2 samt i TT och R8 med ett speciellt digitalinstrument. Alla andra modeller satsar på pekskärmar och ytor, i lyxbilarna sköts dessutom klimatinställningar på samma vis.

Hastighetsjusteringen i antingen 1- eller 10 km/h-steg via olika motstånd i farthållarspaken.
HÖGER: Med "auto"-knappen scrollar man genom ljusinställningarna.

OMDÖME

Audis lösning är ett genomtänkt koncept, de flesta funktioner nås med endast ett eller två steg. Dessvärre sköts nästan allt via beröringskänsliga ytor och skärmar som kräver koncentration under färd – som man hellre hade riktat mot vägen framför.

BMW 3-serie

I 3-serien finns små låsspakar i bakdörrarna, och de bakre fönstren kan spärras via en knapp på förarplatsen. Filhållaren stängs av med två klick, vilket är bra men inte särskilt tydligt eftersom man via assistansknappen då öppnar en personlig körprofil som kan påverka även andra funktioner. I så fall lyser LED-ringen runt knappen rött.

Även om 3-serien är den enda deltagaren som förtjänar högsta betyg finns såklart en och annan anledning att gnälla även här.

Exempelvis har man ersatt föregångarens vred för ljus och temperatur med knappar, och prestandamodellen M340i tillåter endast att man stänger av stopp/start-funktionen så länge man befinner sig i Sportläget vilket nog gäller för samtliga BMW med 48V-startmotor/generator ombord.

Dessutom, som hos samtliga deltagare förutom Mercedes och Tesla: att torka rutan en gång stänger av automatfunktionen. För BMW-ägare är det lite extra surt eftersom det faktiskt fanns en spak (en gång i tiden) som förhindrade just detta.

Som plåster på såren finns dock två mindre knappar på blinkersspaken som styr färddatorn och helljusautomatiken. Konceptets höjdpunkt är dock att pekskärmen endast är en utökning av funktionsomfånget. Alla funktioner kan nämligen styras med hjälp av knappar och iDrivevredet. Som enda testdeltagare med ett multifunktionsvred har 3-serien viktiga fördelar jämfört med konkurrenternas pekskärmssystem.

Här spelar inte ens starka karossrörelser någon större roll när man letar i menyerna, att pricka med fingret på en pekskärm kräver däremot full koncentration. Framför allt tillåter iDrivevredet att du som förare snabbt kan vända din uppmärksamhet mot trafiken igen, funktionerna bekräftas med ljud och vibrationer från vredet. 

I 3-serien hittar du snabbt samtliga funktioner, och vissa undangömda kan med fördel tilldelas någon av de åtta favoritknapparna. Dessa är visserligen för lågt placerade, men å andra sidan visar navigationsskärmen vilka funktioner som hålls av vilken knapp. Just det! Det finns även geststyrning i 3-serien, men att nämna den är knappast värt bläcket i tidningen.

iDrive är det som gäller!

Det är egentligen bara Mazda och Alfa Romeo som följer BMW:s iDrivekoncept med ett centralt multifunktionsvred. Egentligen är det ingen som förstår varför, iDrive ökar dramatiskt säkerheten under färd jämfört med en pekskärm.

Föregångarens knapprad runt iDrivevredet bestod av separata knappar.
HÖGER: Sifferknapparna kan spara en mängd favoritfunktioner.

Här saknas egentligen bara vred för ljus och temperatur. Annars är allt på topp!

Omdöme

Jämfört med pekskärmsflottan är BMW:s iDrivesystem avsevärt mycket säkrare och mer ergonomiskt att använda. Nästan alla grundfunktioner har ytterst korta sökvägar, undantag kan sparas på favoritknapparna. Man använder nästan aldrig pekskärmen i 3-serien, men om man gör det vill man nog ha en större skärm.

Kia Sorento

Trots att sydkoreanernas infotainmentmjukvara blir allt bättre har ergonomin delvis blivit sämre på grund av ett alltför friskt användande av pekytor och skärmar. Man kan ju undra varför alla tillverkare hoppar på samma tåg? Funktionsmässiga fördelar finns inte och flottiga pekytor är nog inte heller något att sträva efter. Det måste alltså bara vara en kostnadsfråga.

I vårt test gör Kia mycket rätt, men först: det högra vredet på navigationsskärmen kan man trycka på, vilket i grunden gör det till samma vred som styr BMW:s iDrivesystem. Men vad gör Kia med den här möjligheten? Jo, man installerar ett vred för radiokanaler. Varken mer eller mindre.

Vippströmbrytare för sätesvärme (upp) och sätesventilation (ned) är däremot en smart lösning, precis som separerade luftutsläpp och framför allt att enkelt kunna stänga av filhållningsassistansen med en lång tryckning på ratten. Enkelt och effektivt.

Varför ska det krävas tre piruetter, fem halleluja och en high five för samma åtgärd i konkurrenterna? Använder man sig av ljusknappen (på blinkersspaken) och vindrutetorkarna visas den aktuella positionen i instrumenteringen. Detsamma gäller för körprogramsväljaren som även visas i mittkonsolen.

Nästan perfekt!

Vid sidan om två nya pekytor har nya Sorento fortfarande en mängd fysiska knappar i förarmiljön. Lättanvänt är det i alla fall och hade kunnat bli ännu bättre om inte multifunktionsvredet hade varit så funktionsfattigt.

Vippströmbrytare reglerar temperaturen, touchknappar intensiteten.
HÖGER: Man kan dessvärre inte styra menyn med multifunktionsvredet.

Det stora vredet i mittkonsolen styr växellådan, det lilla framför de olika körprogrammen.

Omdöme

Minimala pekytor och direktvalknappar på infotainment-skärmen kräver hög precision. Ändå gillar vi de korta sökvägarna (med undantag för kupébelysningen och HUD-inställningarna). De kvarvarande fysiska knapparna underlättar användandet enormt, precis som den separata klimatstyrningen. Det är dock synd och skam att Kia inte har lyckats utnyttja multifunktionsvredets fulla potential.

Land Rover Defender

På Defenders växelväljarpanel finns två vred med integrerad display, som sköter temperaturen. Så fort man trycker på knapparna styr man i stället sätesklimatiseringen. Men inte nog med det, via intilliggande knappar växlar funktionen av det högra vredet till regleringen av kupéluften, och det vänstra till körprogramväljare. Det verkar komplicerat men är i själva verket busenkelt.  

Vid sidan om Auto Terrain Response-funktionen finns en uppsjö av offroadlägen och dessutom inte mindre än fyra som man kan konfigurera själv. Även de resterande offroadfunktionerna sköter man enkelt via knappar för markfrigång, ESP, differential och hill descent-funktionen.

Defender har ett gäng kameror till sitt förfogande vars hjälp är ovärderlig i terrängen. Det är endast den minimala pekskärmen som minskar lyckan, många ikoner och objekt är mikroskopiska (nåja) och svåra att träffa under färd.

Huvudmenyn förkortar som tur är vägen till de flesta funktionerna, widgethuvudmenyn å andra sidan lider under skärmens sega respons. Dessutom förvirrar helljusautomatiken som inte kan testas vid stillastående.

En modern gyttjekrigare

Defenders omfattande offroadinställningar sköts på klassiskt vis via gamla hederliga knappar och vred. Ytterligare funktioner når man via den lilla pekskärmen och digitalinstrumentet.

Multifunktionsvredet med display sköter fyra funktioner var.
HÖGER: Volymhjulet har ingen mutefunktion.

Favoritknappen på ratten kan sköta två funktioner.

Omdöme

Rattens vänstra "styrkors" kräver precision och tålamod, precis som pekskärmen. De två multifunktionsvreden med display sköter fyra funktioner var, vilket är kreativt och smart men kräver att man läser på. Huvudmenyn är fint strukturerad med korta sökvägar.

Mercedes S-klass

Ljusstyrningen i S-klass fungerar ypperligt med ett väl synligt vred i dörrsidan. Tyvärr har man däremot skrotat den perfekta sätesinställningen från föregångaren till förmån för oprecisa pekytor. Även de automatiskt utskjutande dörrhandtagen retar vardagslivet med en oskön fördröjning från det att man drar i handtaget till att dörrarna faktiskt låses upp.

Två komfortabla traditioner har man dock hållit fast vid: knappen på blinkersspaken som tillåter att torka rutan utan att stänga av automatiken och auto hold-funktionen som aktiveras med ett lite hårdare tryck på bromspedalen. Fläktutblåsen kan öppnas och stängas i tre steg via individuella knappar. 

På mittkonsolen nöjer man sig med en smal tryckkänslig knapprad nedanför den stora pekskärmen som sköter musik- och klimatinställningar. Dessvärre är ikonerna små och funktionen saknas på ratten – som numera är utrustad med två pekytor som sköter digitalinstrumenten och infotainment. Det kompenserar bara lite för bortfallet av multifunktionsvredet och endast när pekytorna faktiskt fungerar. Med föregångarens piltangenter hade man däremot aldrig några problem.

Pekytorna är tyvärr avgörande för andvändarkvaliteten och även om menyerna är logiska och överskådliga kräver vissa funktioner orimligt många klick (5–8 klick: head up-display av/på, kupé- och omgivningsbelysning).

Visst finns det en kapabel språkstyrning som märkligt nog missar en del grundfunktioner. Att stänga av head up-displayen är inget problem men att försöka ge sig på ljudinställningar via röststyrningen är ett äventyr!

Även om man har problem med pekytorna finns som tur är fortfarande bakåt- och stjärnknappen på ratten. Den senare öppnar favoritmenyn som innehåller en mängd nyttiga funktioner men långt ifrån alla.

Chefen visar vägen

Nyligen avtäckta C-klass nyttjar numera S-klassens användarkoncept vilket betyder att även resten av flottan utrustas likadant inom en snar framtid. Det innebär få kvarvarande klassiska element, det mesta sköts via pekskärmen.

Engångstorkning och spolarvätska är separerade med hjälp av motstånd.
HÖGER: Beroende på hudtyp fungerar pekytorna lite som de själva vill.

Farthållaren sitter i ratten: 1 km/h-steg per swajp, 10 km/h per klick.

Omdöme

En överskådlig menystruktur eliminerar nästan alla behov av vertikalscrollning, men jätteskärmen är för lågt placerad och svåranvänd med minimala pekytor och ikoner. Infotainmentsystemet kan dock styras från ratten vilket är smidigare, men eftersom pekytorna inte fungerar för alla hade fysiska knappar varit bättre.

Polestar 2

"Svensken" är testets enda deltagare som använder sin jättelika pekskärm för att underlätta användandet även under färd. Hur? Med hjälp av stora pekrutor, en strikt och kontrastrik menydesign och en menystruktur som undviker vertikalscrollning så långt det är möjligt. 

Vi gillar framför allt assistansmenyn som underlättar handhavandet tack vare sex stora rutor. Visserligen krävs det tre klick för att stänga av filhållningsassistansen men å andra sidan är fordonsmenyn för styrning, ESP, rekupering och krypfunktion väldigt lättläst och överskådlig. 

Klimatanläggningen markerar den andra änden av spektrumet. Sätesvärme på? Jodå, först fumlar man efter klimatrutan, trycker på ikonen för sätesvärmen och då öppnas ännu en meny där man kan välja värmesteg.

En svensk android

Användarkonceptet övertas nästan helt från Volvo. Däremot skippar Polestar 2 en del fysiska knappar och satsar helhjärtat på ett Androidoperativsystem redan från början.

Vredet fungerar även som pausknapp. En spak för handbromsen saknas däremot.
HÖGER: De stora grafikrutorna kräver endast måttlig precision under färd.

De flesta knappar lyser med sin frånvaro, endast ett scrollhjul för kupébelysningen hittar vi till vänster om ratten.

Omdöme

För att nästan vara en pekskärmslösning kräver Polestars system förvånansvärt lite precision. Lika ergonomiskt som fysiska knappar eller multifunktionsvred blir det ju ändå aldrig och Polestar 2 dras dessutom med delvis långa sökvägar och en krånglig klimatstyrning.

Porsche Taycan

Fysiska knappar lyser med sin frånvaro även här och dessvärre även multifunktionsvredet som stöttar infotainmentanvändningen i alla andra bilar från Porsche. Visserligen har klimatskärmen en pekyta avsedd för ändamålet som dock knappast är en ergonomisk förbättring.

Det är ett problem eftersom huvudskärmen är för liten. Som tur är förfogar båda centralskärmarna över åtta direktvalsknappar och de flesta menyvägarna är korta. Vissa funktioner som kupébelysningen gömmer sig djupt ner i menystrukturen som är dessutom onödigt komplicerad. Här kan du nämligen styra ljusstyrkan för samtliga fyra skärmar och den analoga klockan oberoende av varandra. 

Det finns inga fysiska sätt att styra musiken, inte heller någon kvarvarande grafik. Favoritknappen på ratten måste alltså offras för att kunna hoppa över en låt. Det finns ännu en konfigurerbar knapp men den sitter på digitalinstrumentens sida och är svår att nå.

Däremot kan man glädja sig åt att man kan justera instrumentens innehåll med rattknapparna. Det fixar ingen annan bil så smidigt. Lika lätt är det att styra filhållningsassistansen via en knapp på farthållarspaken eller via det högra vredet på ratten. 

Knappen för rattvärmen sitter förresten behändigt integrerad i den nedre ekern men är å andra sidan inte lätt att hitta om man inte vet om det. Passageraren har dessutom en alldeles egen pekskärm. Det räckte ju inte med tre.

Med passagerarpekskärm

Taycan delar operativsystem och ratt med andra modeller, men där slutar likheterna. Knappar finns det nästan inga men däremot skärmar för klimatstyrningen och för passageraren.

Högerknappen och styrhjulet justerar digitalinstrumentet.
HÖGER: Pekytorna vid sidan om digitalinstrumentet sköter bland annat ljusfunktionen.

Fyra skärmar men nästan inga knappar. Vredet på ratten styr körprogrammen.

Omdöme

Den lilla skärmen kräver hög precision. Vi hade föredragit ett multifunktionsvred (som finns i alla andra Porsche) istället för pekytor. En genomtänkt menystruktur och upp till åtta favoritknappar gör helhetskonceptet lyckat, trots allt.

Tesla Model 3

En bilnyckel är tillval hos Model 3, standardutrustningen omfattar istället ett RFID-kort i kreditkortsformat. Den grundläggande idén är dock att man ska använda telefonen för att öppna och låsa bilen. Det räcker med att ha luren i fickan för att kunna öppna och via appen kan man även låsa upp laddningsluckan och dylikt. Som vanligt är dörrhandtagen ett elände eftersom de först måste tryckas fram med tummen. 

På insidan justerar man sätet nästan analogt med hjälp av fysiska knappar och det finns även knappar för dörrlås och fönsterhissar. Just det, det finns ytterligare en knapp i kupén. Den sitter i takkonsolen och styr varningsblinkers. Annars sköter man bilens samtliga funktioner med spakar och scrollhjul på ratten samt med den gigantiska skärmen som man tack och lov har monterat tillräckligt högt – dess vänstra sida är nämligen avsedd för instrumenteringen. Någon separat skärm för instrumentklustret finns inte.

Rattstången och ytterbackspeglarna justeras också via scrollhjulen på ratten. Ovanligt, men okej. Värre är då farthållaren som sköts via ett scrollhjul på växelväljarspaken – 1 km/h när man vrider långsamt, 5 km/h när man scrollar snabbt. Justera avståndshållaren? Inga problem, vicka bara scrollhjulet på ratten. Önskas automatisk styrhjälp? Jadå, tryck ned växelväljaren två gånger.

Försök nu att komma ihåg allt det där. Skönt då att infotainmentsystemet är underbart strukturerat och mycket överskådligt. Dessvärre är text och tryckytor mycket kompakta vilket kräver precision. 

Blinkersspaken följer Mercedes strategi med en knapp längst ut för att svepa rutan. Dessvärre kan hastigheten endast regleras via pekskärmen eller med röststyrning. Ingen särskilt bra idé eftersom ingen vindrutetorkarautomatfunktion är perfekt. Teslas lösning visade sig vara riktigt jobbig i senaste testet av Model 3 – för att säga det snällt.

ETT GALET KONCEPT

Tesla omsätter idéer som andra tillverkare inte ens vågar tänka på. Framför allt Model 3 spränger alla gränser och du får lära om i stort sett allt på nytt.

Scrollhjulet kan vinklas för att man ska kunna nå extrafunktioner.
HÖGER: Växelväljare och farthållare på samma spak? Jodå!

Kupéluften strömmar ur den breda slitsen på instrumentpanelen. Området till vänster om kartan ersätter förarinstrumenten.

Omdöme

Testets mest kreativa koncept delar redaktionen mest av alla. Vissa gillar det men oftast krävs en handbok för att kunna utnyttja många komplexa funktioner. Att sköta vindrutetorkarna via pekskärmen är dock att gå för långt. Trots sin storlek kräver jätteskärmen en hel del förarprecision. Menystrukturen är däremot på topp.

VW Golf

Golfens användarkoncept har ändrats radikalt i den senaste generationen. Man har slängt ut de flesta vred och knappar och istället installerat pekytor. Dessa reagerar även på lätta beröringar med fingernageln och är över lag inte särskilt lätta att leva med. Framför allt träffar man ofta pekytan nedanför infotainmentskärmen oavsiktligt.

I hastigheter över 10 km/h är det automatiska ljuset alltid aktiverat. En bra sak eftersom andra ljusinställningar är onödigt komplicerade. Att justera ljuset via pekytorna tar både lång tid och ökar risken för felaktiga kommandon (och för att krocka, eftersom blicken är klistrad på skärmen). Bakrutetorkaren sköter man för övrigt på samma sätt.

En obelyst slider nedanför skärmen sköter ljud- och temperaturjusteringen samt zoomfunktionen för kartan via en tvåfingergest. Till vänster är mute-pekytan visserligen belyst men den täcks dessvärre av rattkransen. Dessutom är ytan så pass känslig att andrafunktionen (ett långt tryck stänger av skärmen) gärna utlöses oavsiktligt.

Helvetiska pekytor

I senaste Golf har man flyttat upp pekskärmen en aning och utvecklat en modern mjukvara. Dessvärre har man även passat på att ersätta knappar och vred med pekytor som fungerar dåligt.

En större kontrollvisare för ljusinställningen har inte Golfen trots digitalt instrumentkluster.
HÖGER: Pekytorna nedanför centralskärmen är alltför känsliga.

De få knappar som finns kvar är ofta av touchtyp. Varningsblinkersknappen är dock glädjande nog fysisk.

Omdöme

Alltför känsliga pekytor leder till många oavsiktliga kommandon. Det räcker oftast med att nudda ytorna med nageln för att systemet ska reagera. Det saknas dessutom knappar och vred för grundfunktionerna. Den genomtänkta infotainment-strukturen väger dessvärre knappast upp bilens brister.

TEST OCH OMDÖME

Bilarnas grundfunktioner har testats med hjälp av en checklista. Vi har testat över sextio enskilda funktioner och dokumenterat vartenda steg i användningen. Kan man nå en funktion på flera olika sätt eller förkorta sökvägen via favoritknappar är det en fördel.

Eftersom ett fysiskt vred alltid är lättare att hantera än en pekskärm/yta räknas antalet klick i sökvägen mest som en indikation för användarvänligheten. Betyget sammansätts därmed både av dokumentationen och av den subjektiva känslan.