Joel Eriksson: ”Varför välja bort något som känns perfekt?”

Premium Ett av svensk racings just nu största framtidshopp skippade fina erbjudanden från toppstall i Formel 2. Han tackade istället ja till ett fabrikskontrakt med BMW i DTM. Varför? Följ med hem till Tomelilla för ett snack om F1 och framtiden.

Joel Eriksson: ”Varför välja bort något som känns perfekt?”

Efter tio av 18 lopp har Joel Eriksson skrapat ihop 27 poäng och ligger på 14:e plats i DTM-mästerskapet.

Ögonbryn höjdes och hårda ord skrevs när nyheten om att Joel Eriksson – en av sin generations största racingtalanger – efter två grymt starka säsonger i Formel 3 valt att satsa på tyska DTM istället för en toppattack med siktet inställt på kortast möjliga väg till Formel 1.

Auto motor & sport åkte till Skåne för att ta ett exklusivt snack med jättelöftet – och förhoppningsvis få lite klarhet i vad det var som egentligen hände. Det blev ett samtal om lojalitet, en trimmad Volvo och betydelsen av att ha en bror som är steget före.

Solig sommarfredag och jag är på väg till Tomelilla – hem till Joel Eriksson, grabben som har tagit över Mattias Ekströms roll som svensk flaggbärare i tyska elitklassen DTM. För att värma upp lyssnar jag på en tre år gammal intervju med honom och storebror Jimmy. Joel var 16 och fortfarande väldigt mycket i början av sin formelbilskarriär. Jimmy stod på randen till sin första och enda säsong i GP2.

Jag tänker på allt som hinner hända i en racingkarriär på tre år och passerar familjen Erikssons åkeri i utkanten av Tomelilla ungefär samtidigt som killarna på inspelningen berättar om att det var där allting en gång började: pappans arbetskamrat köpte en gokart för skojs skull och pojkarna Eriksson fick smaka fart.

"Till DTM kommer man inte med en påse pengar och ber om att få köra – man blir utvald", säger Joel Eriksson och tar en slurk av bryggkaffet hemma i föräldrahemmets kök. "Det är enormt hög förarnivå. Att köra där betyder att fabriksteamens allra högsta chefer har godkänt och vill ha dig. Det är kvalitet."

Och visst är den 19-årige svensken handplockad. Få i hans unga förargeneration har bättre meriter med sig nu när han tagit klivet från "juniorklassen" Formel 3 till den absoluta världseliten i DTM. Och få har funnits lika länge på storstallens radar som Joel.

Joel kör en av sex fabriksbilar som BMW tävlar med.

"BMW hörde av sig långt innan DTM blev aktuellt. De ville att jag skulle komma och testa", berättar han.

"Vi var fem förare och bara två av oss togs ut till att gå vidare." Men ganska snabbt klarnade det för Joel och hans team att det framför allt var en plats i BMW:s GT-team som var aktuell – DTM fanns inte ens på kartan.

"Men på det första ordentliga GT-testet kände jag direkt att GT-bilar inte är min grej. Formel 1 hade alltid varit målet, så formelbilar var vad jag ville köra. Vid lunch gick jag och pappa till teamet och sa att vi åker hem. BMW trodde inte sina öron – ingen hade någonsin tackat nej till dem."

"JAG HAR INGA SVAGHETER"

Istället blev det fullt fokus på Formel 3-EM tillsammans med tyska Motopark-teamet som även storebror Jimmy Eriksson hade kört för.

"Jag sprang hos Motopark redan som liten", säger Joel. "Och det var tack vare dem jag som 13-åring började testa Formel 3 – inte på riktig bana utan på flygfält." Motopark-chefen Timo Rumpfkeil såg direkt att Joel var något alldeles extra, och manade på satsningen. "Jag växte upp hos Motopark – därför var det också viktigt för mig att gå hela vägen och försöka ta F3-titeln med dem."

Stigen mot formelbilar och Motopark var som sagt redan upptrampad av storebror. När det var dags för Joel att ta klivet upp från karting var den erfarenheten värdefull.

"Jimmy hade vunnit tyska Formel 3, hade erfarenhet av bilen och kunde peka ut vilka vägar jag skulle gå. Han har alltid varit den ledande foten och verkligen gjort allt han kunnat för att det ska gå bra för mig. Han har själv haft en del otur, dragit ett par nitlotter i sin karriär – kanske har jag sluppit att göra det tack vare hans erfarenhet."

När man pratar med Joel om Jimmy fattar man snabbt hur djupt samarbetet mellan dem har varit och fortfarande är. Medan Joels karriär har gått spikrakt uppåt sedan han tog klivet över till formelbilar har Jimmys väg varit stökigare. Helt utan avundsjuka har han ändå satsat allt på att stötta och hjälpa fram lillbrorsan Joel.

"Vi gör allt för varandra – allt för att den andra ska lyckas. Jimmy har hjälpt mig massor, ner till minsta detalj. Även rent körmässigt. Han har alltid varit med och kollat på datan, tittat på ombordfilmer och gett tips om hur man försvarar sig, hur man attackerar. Allt."

0–100 km/h går på 2,8 sekunder och toppfarten ligger runt 280 km/h.

"Vilka styrkor har du som förare?", undrar jag.

"Jag gör inga dumma grejer på banan. Det är viktigare än många tror. Titta bara på exempelvis Callum Ilott: snabb men gör en massa misstag. Sedan är jag bra på det tekniska." Den tekniska förståelsen hänger naturligtvis ihop med Joels intresse för att skruva på allt som har en motor.

"Att stå i verkstan och skruva är det bästa som finns", säger han och det märks att han menar det. "Jag byggde min första Epatraktor när jag var 13. Nu håller jag på att renovera en Volvo 240 med trimmad motor – och så har jag byggt en motorcykel som snart ska besiktigas." Slutknorren "så fort vi är klara här sticker jag upp till verkstan …" låter mer som ett löfte än ett hot.

"Men finns det områden där du skulle kunna utvecklas som förare?"

"Jag får ofta den frågan, men jag vet inte vad det skulle kunna vara", svarar Joel med den där självsäkerheten som bara en framgångsrik 19-åring kan uppbåda och som vi andra som har passerat ung-och-lovande-stadiet med råge enbart kan avundas. "Jag kvalar bra, jag rejsar bra, jag kan hantera däcken, jag fattar det tekniska och jag kan sitta i en bil och köra race i en timme utan att bli trött fysiskt eller mentalt."

"JAG HATAR MENTAL TRÄNING"

Jag har träffat förare med extremt gott självförtroende förr. Hos en del av dem har jag upplevt det som påklistrat – bara ytterligare en standardkomponent i den sortens något förvridna självbild som stor framgång kring 20-årsstrecket lätt skapar. Ordet "hybris" hör hemma i sammanhanget. Men inte hos Joel. Han verkar helt enkelt genuint grundtrygg i sin förmåga – och till synes fullständigt befriad från divalater – något som han själv gärna framhåller när vi kommer in på den mentala biten.

I år har bilarna fått mindre marktryck vilket betyder att förarskickligheten ställs på ännu större prov.

"Utanför banan brukar jag aldrig skryta eller framhäva mig själv bara för att jag kör racerbil. Men för ett tag sedan blev jag tagen för fortkörning av polisen i Österrike och sade att jag var racerförare på väg till Red Bull Ring när de frågade varför jag hade så bråttom. Och då kände en av dem igen mig: 'Ah, säg inte att det är du som är Eriksson?! BMW:s rookie?!' – det slutade med att jag fick skriva autografer till dem på böteslappen. Det säger en hel del om hur stort DTM är …"

Men mental träning, då? Kan det vara något för en ung kille som plötsligt ska ta steget från framgångsrik junior till välbetalt proffs med allt vad det innebär av förväntningar, drömmar och press på hans axlar? Svaret kommer blixtsnabbt:

"Nej! Jag hatar verkligen mental träning! Jag skulle aldrig få för mig att prata med någon utomstående på det sättet. Jag pratar med familjen om det behövs – speciellt Jimmy som faktiskt vet hur det känns i bilen. Eller så löser jag det själv." Precis som fysträningen: även den löser han själv på det lokala gymmet i Tomelilla. 

"Men är du verkligen komplett som förare? Så ung och redan fullärd?", undrar jag.

"Ja, kanske" svarar Eriksson med glimten i ögat. "Även Timo – min gamla teamchef brukade svara 'jag vet inte, vi ser inga' när folk frågade honom om mina svagheter." Men samtidigt är Joel noga med att poängtera att det inte betyder att han har slutat lära nytt. I en ny klass, en ny bil och ett nytt team är det omöjligt – hur väl förberedd man än är. "Efter varje pass är det raka spåret till ingenjören: Vad kunde jag ha gjort bättre? Var kunde jag ha tjänat tid? Och det tekniska förstås. Jag skulle egentligen inte behöva göra det, men jag är jämt i garaget för att lära mig om bilen." 

Audi, BMW och Mercedes krigar om DTM-titeln.

För BMW blev det till slut – trots att Joel tackade nej första gången jätten från Bayern knackade på dörren. Men BMW gav sig inte. De hörde av sig igen – milt sagt angelägna om att få Joels namnteckning på ett kontrakt.

Denna gång hade BMW sockrat budet rejält – uppenbart imponerade av vad de fram till dess hade hunnit se Joel åstadkomma i sin debutsäsong i F3. I juni 2016 erbjöds han en tydlig utstakad väg mot DTM. Tester, simulatorjobb, racetaxi under DTM-helgerna – rubbet. Det var ett erbjudande som Ericsson inte kunde motstå.

"Jag körde rookie-testet i Jerez redan hösten 2016 – och jag var snabb. Men BMW hade ingen racesits ledig – annars hade det kanske kunnat bli DTM redan 2017."  

Och han är väl förberedd – nu när han axlat Mattias Ekströms mantel som svensk flaggbärare i det tyska mästerskapet. "Det är inte bara att åka dit med hjälmen i handen och köra – det är mycket jobb. Men BMW har gjort ett helt fantastiskt arbete när det kommer till att förbereda mig. Det har varit helt perfekt."

Men även om Joel har varit väl förberedd har omställningen från formelbil till täckt DTM-vagn satt honom på prov. Körningen i sig är inte helt olik den i F3:an i fjol – snarare tvärtom. DTM-bilen påminner faktiskt en hel del om F3-racern i termer av körkänsla, downforce, och varvtider – den stora skillnaden är egentligen bromsarna. Kolfiberskivorna i DTM har krävt en del tillvänjning från Erikssons sida. Men det absolut svåraste har varit att sätta depåstoppen menar Joel – marginalerna är så små att minsta fel betyder att han missar det 15-centimetersintervall som han behöver hålla sig till för att inte riskera livet på depåpersonalen.

Joel är ensam svensk i DTM eftersom Mattias Ekström koncentrerar sig på rallycross.

Och även om körkänslan i sig är välbekant är konkurrenternas stenhårda nypor något nytt. "I en formelbil är man programmerad till att aldrig någonsin toucha en medtävlare. Minsta kontakt och det går åt helvete. I DTM med täckta hjul kan man gå mycket hårdare på varandra utan att det händer något, vilket betyder att alla tar för sig hårt, tufft, aggressivt – där har jag en del kvar att jobba med. Ingen lägger fingrarna emellan."

Se där: ytterligare ett område där det trots allt finns en lärokurva framför svensken.

Att det över huvudtaget blev DTM i år var långt ifrån självklart. Att välja är alltid även att välja bort – och i Joels fall var vägen till Formel 2 vidöppen. Efter framgångarna i Formel 3 var flera toppteam i klassen under F1 intresserade av hans tjänster. Exakt hur de olika erbjudandena såg ut – till exempel när det kommer till möjlig progression till F1 – kan Joel av uppenbara skäl inte gå in på. Precis som detaljerna i hans BMW-kontrakt är det att betrakta som affärshemligheter.

Att Joel valt bort F2-vägen blev en nyhet strax före jul – och många förståsigpåare ifrågasatte beslutet. Hur kunde någon med Joels förmåga, kapacitet och potential välja bort en tillsynes ypperlig chans till att ta det sista avgörande språnget mot den internationella racingtoppen: Formel 1 – alla pojkracers våta dröm?

Men att se det på det viset är att förenkla, och då missar man helheten menar Joel. "Det är ett viktigt val man ställs inför som förare. Man står där med ett konkret erbjudande om en fabriksstyrning i DTM och alternativet är Formel 2. Jag var tvungen att sätta beslutet i ett större perspektiv: Vad kan jag få ut av de olika alternativen?"

För det första byggde beslutet på en riskbedömning – och sett ur det perspektivet är en Formel 2-satsning något av en chansning. Speciellt om man inte redan har starka band till ett team i F1.

V8 på tre liter utan turbo ger drygt 500 hästkrafter.

Även Joels tankar går i den riktningen när jag ber honom motivera beslutet. "Säg att jag hade kört F2 i ett par år, och säg att det inte hade lett någonstans – vad skulle jag ha blivit av då?", frågar han retoriskt. "Då hade jag stått där tomhänt."

Visst kan man förstå riskaversionen – den i sig säger egentligen mer om det svåra karriärsteget mellan F2 och F1 än om Joels inneboende ambitionsnivå; något som en del har ifrågasatt i beslutets kölvatten.

Rent krasst har de som "enkelt" kunnat ta klivet upp till F1 i första hand varit de som redan tidigare haft starka band till något av teamen i kungaklassen – Ferrari-protegén Charles Leclerc är ett bra exempel. För de som inte redan från början är en del av en sådan juniorsatsning är F2 i högre grad en chansning. Låt oss leka med tanken att Joel valt F2 och där slagit både George Russell, Lando Norris och Callum Ilott – likväl hade det kunnat bli de tre andra som fått kliva upp till F1 istället för svensken tack vare sina redan etablerade band till Mercedes, McLaren, respektive Ferrari – band som Joel saknar.

Och Joel behövde inte gå särskilt långt för ett levande exempel på vilken brutal karriärväg GP2/Formel 2 kan vara. Storebror Jimmys enda – och i förtid avbrutna – GP2-säsong lovade mycket men levererade ingenting. Hur mycket låg det och spökade i bakhuvudet när det väl kom till kritan och beslutet skulle fattas?

"Helt klart fanns det i tankarna att går jag in i Formel 2 nu så kan allting gå åt helvete", berättar han uppriktigt. "Det hade kunnat bli väldigt bra – men det hade Jimmys säsong i GP2 också kunnat. Allting kändes bra och hoppfullt och det blev bara piss. En sådan säsong kan förstöra väldigt mycket för en som förare, så helt klart spelade den kunskapen roll." 

1,95 meter bred men bara 1,2 meter hög. På längden mäter bilen 4,7 meter.

19 år och ett fabrikskontrakt med BMW. Livet kunde vara sämre …

För det andra måste man se till alternativet: ett konkret erbjudande om fabrikskontrakt med BMW – något som är väldigt få förunnat. "Man springer inte in och ut från DTM hur som helst", säger Joel. "Jag fick möjligheten att göra något som jag drömt om länge och jag fick chansen att göra det NU – det finns absolut ingenting som säger att jag hade kunnat få samma chans senare. Möjligheten med BMW hade varit borta."

Och – för det tredje – att erbjudandet kom från just BMW ska man inte underskatta. Man behöver inte prata särskilt länge med Eriksson för att förstå hur tillfreds han är med samarbetet. Den stenhårda tjänste-BMW-5:an med M-beteckning på uppfarten utanför villan i Tomelilla säger en del om att uppskattningen är ömsesidig. Det är lätt att ana en viss lojalitet i Joels inställning: Hur skulle han kunna välja bort BMW när de har investerat så tungt och trott så benhårt på honom? Ungefär som tanken att vilja gå hela vägen till Formel 3-toppen med Motopark där han växte upp.

I slutänden låter det på Joel som att det blev omöjligt att välja bort BMW-samarbetet. Är det så? "Jag känner mig så hemma med BMW och har ända sedan starten haft ett fantastiskt samarbete med dem – allting har alltid fungerat klockrent."

"Finns det något som hade kunnat få dig att välja F2 istället för DTM?"  

"Egentligen bara om ingenting hade klaffat med BMW – då hade jag förmodligen gått in i den andra cirkusen istället. Men allting har alltid klaffat med dem – det är just det som är grejen", säger Joel och lutar sig fram för att jag verkligen ska förstå. Och det handlar inte bara om teamet. "När jag fattade beslutet hade jag redan kört bilen på testerna och visste att det var en bra, rolig bil att köra. Jag var inte alls lika säker på F2 – det hade varit en mycket större chansning."

"Det är ett stort beslut för en ung förare. Hur fattade du det? Själv eller tillsammans med andra?"

"Jag ritade verkligen upp allting i kolumner: För- och nackdelar. Vad slår högst? Att vinna DTM eller att vinna F2? Och för min del var det ganska självklart. Det var jag själv som fick ta beslutet men jag diskuterade med de 4–5 personer som står mig närmast – folk som jag litar på fullt ut, folk som verkligen vill mitt bästa – och efter alla diskussioner kände vi: Varför välja bort BMW? Men det var mitt val."

"Men samtidigt sade du nyss att målet alltid har varit F1. Känns det inte som att du har valt bort det nu?"

"Nej, faktiskt inte. Självklart diskuterade vi det också, men det finns folk som har gått från DTM till F1. Jag är 19 år ung – den dörren är fortfarande vidöppen. Jag förlorar ingenting på att köra DTM – många menar dessutom att DTM förarmässigt är hårdare än F1. Jag vill absolut inte snacka ner Formel 1 – F1 kommer alltid att vara F1 – men kolla bara på DTM-premiären på Hockenheim: På kvalet var vi 18 bilar inom 7 tiondelar av en sekund! Och vilken racing! Det är sjukt kul när man verkligen kan ligga nära och följa bilen framför utan att tappa." 

Under tiden har Joels pappa Arne dykt upp. Han presenterar sig som "pappa" och faller in i samtalet medan jag beundrar Joels imponerande pokalsamling som fyller varje skrymsle av hans rum. Det går inte att ta miste på stoltheten i rösten när Arne pratar om sönernas alla framgångar och Joels senaste karriärsteg rätt ut på världsscenen.

Och jag kan inte låta bli att fundera på alla de små slumpmässiga händelser som tillsammans formar ett livsöde. Hur många pokaler hade funnits här om inte den där arbetskamraten köpt en gokart – bara för att det är så förbaskat skoj?