Annonsmannen livrädd: ”Farkosten körde 130!”

Jag går i högstadiet och är hormonstinn av episka proportioner (vilket kan ha resulterat i att denna historia har varit förträngd under många år för att ge plats åt drömska scenarier med mig själv som huvudman i någon av MTV:s många hip-hopmusikvideor från tidigt 2000-tal).
Som slagverkare har jag fått en förfrågan från en förening som håller på med autentiska 1700-tals militärrekonstruktioner om att följa med på invigningen av ett nytt huvudlager hos Jysk någonstans i Småland.

Sagt och gjort, jag ska infinna mig utanför någon lokal där vårt ”karoliner-regemente” ska mötas för att sedan, i en minibuss, ta oss söderut. Jag kommer dit i tron att det ska stå ett gäng unga grabbar som mest ställer upp för det utlovade gaget på 500 riksdaler. Väl framme ser jag att min trupp består av samma gamla lirare som brukar sitta vid ån och dricka Åbro 7.0:or.

”Välkommen, jag ska presentera dig för gänget”, säger föreningsordföranden, som inte ska åka med på resan. Om, mot förmodan, någon av dessa herrar fortfarande är i livet byter jag ut deras namn till snarlika sådana. ”Det här är Kryckan, Sparven, Johnny AK4, Moses… Och sist men inte minst, Ryttmästaren, vår fänrik.” Jag får låna en uniform som är minst tre storlekar för liten, men turligt nog, gjord i det tidstypiska materialet vadmal!
Plötsligt hör jag ljudet av en VW-buss som närmar sig. ”Nu kommer ”Ålmat”, då kan vi åka!” utbrister Kryckan. Bussen är Ålmats ”lånade” farkost i mycket bristfälligt skick. Alla mosas in i bussen och vi är nu på väg söderut.

Vi är tio personer i en buss för nio vilket gör att vi sitter tre i framsätet, dock bara gjort för två. Jag sitter närmast Ålmat och inser snabbt att det infinner sig en svag doft av alkohol i bilen. 
Så fort vi kommer ut på motorvägen får jag reda på varifrån Ålmat fått sitt smeknamn, då hans stående hot till alla som klagar på hans bilkörning är att han ska göra ”ålmat” av en om man inte håller käften.
Som fjäderfjunig tonåring sitter jag nu livrädd i framsätet och ser på hastighetsmätaren som vibrerar runt 130. Bilen låter öronbedövande mycket och jag inser att Ålmat kör på fyrans växel (i skrivande stund förstår jag att det kan bero på att han aldrig kört en bil byggd efter 5-växlade lådor uppfunnits). I rädsla för att bli fiskfoder vågar jag aldrig påpeka detta. Ett tag går det så fort att jag tror vi ska spränga ljudvallen men inser vid den första av många kisspauser att det bara var rök som strömmade mot rutan.
Ett flertal tillfällen är vi så otroligt nära att krocka att jag tror mina stjärtmuskler ska implodera.
Vi överlever mirakulöst hela vägen ner till ***hult och jag kan andas ut det andetag jag tog sex timmar tidigare.

Då vi är sena tar Jyskledningen emot oss med en utskällning och säger att vi har en minut på oss att göra oss redo. Vadmal i kombination med högsommarvärme och nio andra gubbar i en A/C-fri bil skapar ett obehag som bara kan jämföras med att bli knivhuggen i ljumsken (en av de charmanta egenskaperna vadmal besitter är att hyvla av ett hudlager på innanlåren för varje steg man tar).
Uppställda, och till takten av min marschtrumma, tågar vi in till en samling kostymer med ett enormt besviket ansiktsuttryck. Ryttmästaren behöver guidning av övriga soldater med vägriktning och balans när han leder sin slagna trupp av karoliner över betonggolvet. 

Totalt misslyckat i alla betänkliga avseenden är det hela över på fem minuter.
Gubbarna är glada och äter och dricker högaktningsfullt av bjudmaten som egentligen är avsedd till folket i kostymer. Även Ålmat skålar glatt och känner sig nöjd med vår insats innan han sätter sig bakom ratten för att köra oss hem igen.
Jag överlever hemresan endast genom att omgående hamna i koma på grund av svår uttorkning och konstant adrenalinutsöndring.

Jag tackade nej till nästa förfrågan om jag ville gå ut i krig med dekis-regementet igen. Denna gång till invigningen av en skola i Kalix!

Tack auto motor & sport för att ni har större ”cojones” än alla Sveriges rekryteringsbolag sammanslaget och chansade på mig!