Min absolut häftigaste och mest minnesvärda bilupplevelse brukar förvåna folk. När någon ny bekant får veta att jag jobbar med att testa bilar, frågar de ofta vad som är det häftigaste eller roligaste jag har kört.
Förväntningarna ligger som regel på att få höra historier om hästkraftsstinna monster och vilda supersportbilar. Visst, jag har kört ett gäng sådana genom åren, men det är ändå inte någon av dem som har satt tydligast avtryck eller orsakat den starkaste känslostormen.
Faktum är att även jag själv blev fullständigt tagen på sängen av den gamla skönheten. För mer än en handfull år sedan, när jag var i början av min motorjournalistiska gärning, fick jag en ganska unik möjlighet. Vi skulle följa med BMW:s klassikeravdelning till norra Italien för att köra bland annat deras otroligt sällsynta modell 507 från 1950-talet.
Jag var ung, outbildad på BMW:s historiska bilar och förstod först inte vilken fantastisk jackpot jag hade vunnit. Hur skoj kunde det vara att köra omkring i någon träig 50-talare med inte mer än 150 hästkrafter?
Jag ska inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet, för det var det faktiskt inte, trots att 507 är klädd med vad som måste vara en av bilvärldens tidlöst vackraste karosser. Till skillnad från en modern bil är det inte bara att hoppa in och köra i en gammal vagn, det kräver en viss tillvänjning och även bilen behöver bli varm i kläderna innan den börjar leverera.
Men det dröjde inte lång tid innan mitt hjärta smälte och mina förväntningar vändes upp och ner. 507 var inte alls någon trött, träig gamling att ratta. Om något var det snarare jag som fick anstränga mig för att hålla jämna steg.
Karossen knackades i aluminium och tjänstevikten förhållandevis låg, bara strax över 1.300 kilo, vilket får många moderna vagnar att framstå som gravt överviktiga tjockisar. Rappa reaktioner kanske vore en överdrift, men helt klart en imponerande spänst och villighet i steget.
Allra mest överraskad blev jag av motorn, en 3,2 liter stor V8. Aldrig någonsin har 150 hästar upplevts så pigga eller karismatiska. Maskinen hade en omedelbar respons och den älskade att varva, ju mer desto bättre.
Och ljudet! Gode Gud, vilket ljud! Hårt, hamrande, aggressivt och eggande – kör mig, gasa, hårdare, mera! Efter en tunnel med fullgasacceleration var jag helt såld, förälskelsen var ett faktum.
När både bilen och jag hade fått upp temperaturen dansade vi genom hårnålskurvorna och rusade längs rakorna på de italienska serpentinvägarna.
Grädden på moset var den alltigenom mekaniska känslan. Ingen servo någonstans som filtrerade eller förfalskade upplevelsen. Man var tvungen att jobba med bilen och köra den aktivt.
Men allt man investerade fick man tillbaka många gånger om i form av intensiva sinnesintryck. Sådana där som etsar sig fast i sinnet och kan sätta ett löjligt leende på ens läppar flera år senare.
Kanske gjorde 507:an ett så starkt intryck på mig för att jag var mer eller mindre nollställd i mina förväntningar innan jag körde den. Alldeles oavsett var den en svårslaget karaktärsstark och engagerande bil att ratta, så pass att ingen modern bil jag har mött hittills lyckats överträffa den.