Tanken att ta fram en lite större och mer exklusiv modell föddes redan i slutet av 50-talet. Projekt 358 hade V8-motor och en kraftfull, stående grill, men projektet lades ner redan 1960 när en utredning fastslog att det var ”compact cars” som var framtiden, särskilt i USA. När 140-serien kom, 1966, kläcktes idén att använda en rak sexcylindrig motor. Då skulle Volvo äntligen få sin prestigemodell.
När projektet startade, som skulle alltså komma att bli 164, vad det Volvos legendariska chefsdesigner, Jan Wilsgaard, som stod för formen. Han behöll 140-seriens kaross och använde fronten från Projekt 358, där järnmärket satt placerat på en diagonal, som på den första Volvon 1927 (liksom på dagens modeller).
En formgivningsdetalj som skiljde modellen från 140-serien var blanklisterna runt hjulhusen, vilka skulle finnas kvar på de sexcylindriga modellerna i tre decennier. Dessutom förlängdes 140-karossen med 10 cm från vindrutan och framåt, vilket var en förutsättning för att den nyutvecklade raka sexan skulle få plats. Motorn fick benämningen B30, var på 3 liter och med dubbla förgasare från Zenith-Stromberg utvecklade den 145 SAE-hästkrafter.
26 augusti visade Volvos dåvarande vd, Gunnar Engellau, den nya bilen för pressen på hotell Park Avenue i Göteborg. I pressreleasen uppgav man stolt att växellådan från tyska ZF var av typen ”remote control”, vilket innebar att den korta växelspaken var placerad på kardantunneln intill de främre stolarna.
Inredningen var betydligt mer påkostad än i 140-serien, med ett tjockt ylletyg på stolarna, textilmattor på golvet och baksätet profilerat för två personer med ett nedfällbart armstöd i mitten. Efter det första produktionsåret fick 164-modellen läderklädsel som standard, inbyggda extraljus av halogentyp och nackskydd. I USA erbjöds naturligtvis elhissar, elmanövrerad taklucka, luftkonditionering och tonade rutor.
När amerikanska Car and Driver testade Volvo 164 år 1969 stod att läsa vilka de förväntade sig skulle köpa den nya Volvon:
”Volvo försöker stjäla köpare från Buick, Oldsmobile och Mercedes, vilket de också gör. Volvos nya kunder är läkare, advokater, tandläkare … människor som har råd med något helt annat.”
Det sista modellåret blev 1975, av vilket mer eller mindre alla byggda bilar exporterades till USA. Efterträdaren 264 hade då redan börjat tillverkas.
5 mindre kända fakta om Volvo 164:
1. En enda Volvo 164 blev ambulans. Volvos specialbilsavdelning lät bygga en prototyp med förlängd hjulbas och betydligt högre. Även om det inte blev mer än ett exemplar så var den en föregångare till de ambulanser som senare skulle byggas av Volvo 265.
2. Tillverkningen av Volvo 164 flyttades till Kalmar 1974. Metoderna som användes i den nya Volvofabriken var för tiden mycket moderna. Bilarna flyttades på batteridrivna vagnar som styrdes av slingor i golvet. Monteringen gjordes av grupper av bilarbetare som kunde växla mellan vem som var arbetsledare och vilka arbetsmoment man gjorde.
3. Prototypen till Volvos italienskbyggda lyxcoupé 262C var baserad på en 164. Karosserimakaren Coggiola byggde om den till en tvådörrars coupé med i princip det utseende som produktionsbilen fick. Den stora skillnaden var att prototypen behöll sin 164-front.
4. Den sexcylindriga B30-motorn från Volvo 164 användes också i flera av Volvos militära terrängbilar. B30-motorn fanns även i en marin version från Volvo Penta med tre förgasare.
5. Den italienska karosserimakaren Zagato prydde sin monter på Genèvesalongen 1970 med sportcoupén 3000 GTZ. Mekaniskt var den baserad på 164 och hade B30-motorn under huven. Den enda prototypen som byggdes ska finnas kvar än idag.
