Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Det är intressant att se i vilken omfattning svenska bilköpare har tagit laddhybriderna till sina hjärtan. I få andra länder har laddhybriderna blivit så populära som här, och det beror inte minst på att de är populära som tjänstebil på grund av det låga förmånsvärdet.
På något sätt är de kanske också en klassisk svensk kompromiss med möjlighet att köra på el korta sträckor och sedan på bensin eller diesel om det ska åkas längre.
Men på sätt och vis är de också en ganska dålig kompromiss. Jag kan förstå tänket med att laddhybriderna är många bilköpares instegsbiljett till elbilsvärlden och att det förmodligen kan bli en helt eldriven bil nästa gång laddhybridägaren ska köpa bil. Men den dåliga kompromissen består i att det egentligen är ganska krångligt att ”maxa” eldriften i sin laddhybrid, och som laddhybridägare får jag väldigt få elkilometer tillbaka för besväret.
Låt mig ta ett exempel. I senaste numret av Volvos kundtidning får hybridexperten Robert Lilja på sex sidor förklara hur Volvoägarna kan ”maxa sin laddhybrid med några enkla knep”. Kom ihåg att detta alltså är en tidning för samtliga Volvoägare, även de som inte alls är insatta i hur en bil fungerar.
Roberts första tips går ut på att planera körningen och köra mjukt. Inget konstigt förstås, på så sätt kan även bensin- och dieselbilister sänka förbrukningen.
Men sedan blir det genast krångligare. ”Använd bilens körlägen aktivt”, står det, och i en kompletterande faktaruta beskrivs alla fem körlägen som föraren kan välja mellan. Att en vanlig och icke insatt bilägare – till exempel någon som fått en laddhybrid som hyrbil – skulle knappa runt bland körlägena tror jag är extremt sällsynt.
Om föraren använder navigationssystemet kan bilen i vissa fall gissa sig till vilka lägen som ska användas. Men i de flesta fall lär det bli föraren själv som manuellt måste klicka i ”Hold”-läget om bilen ska spara på strömmen till senare, eller ”Pure” när det är dags att köra på el. Även om föraren kör samma sträcka mellan hemmet och jobbet varje dag fattar inte bilen det – då hade den ju själv vetat när elmotorn ska stängas av och bensinmotorn skulle sättas igång.
Och när föraren väl kommer fram till målet, och det finns en laddstolpe ledig, undrar jag hur många ”vanliga” bilförare – alltså inte bilnördar – som faktiskt pluggar in bilen. I en laddhybrid får de ju bara några ynkliga mils räckvidd för besväret. Räckvidden har blivit bättre på nyare bilar, men på vintern är det inte ovanligt med 2–3 mils elräckvidd i några av Sveriges vanligaste laddhybrider innan det roliga är slut. Dessutom kan elbilister ge arga blickar åt laddhybridbilister som tar upp plats vid publika laddstolpar.
Med tanke på hur förhållandevis enkelt det är att bara stoppa in vilket kreditkort som helst i pumpen på macken och tanka bensin har jag tyvärr full förståelse för att folk inte orkar med laddtrasslet. Inte med belöningen som laddhybriderna ger. I helt eldrivna bilar är det ju annorlunda: där måste ju föraren ladda för att över huvud taget kunna komma framåt och då vill det till att föraren sätter sig in i hur laddningen fungerar. Men i en laddhybrid är det för enkelt att bara fuska med förbränningsmotorn.
Däremot vill jag passa på att hylla alla ”aktiva” laddhybridbilister som faktiskt planerar sin körning, väljer rätt körläge, utnyttjar elräckvidden till max och sedan laddar så ofta de kan. Jag vet Rechargeläsare som knappt minns när de tankade bensin senast och som gjort det till en personlig utmaning att pressa ned förbrukningen och pressa upp elräckvidden så mycket det går. All cred till er!
Men med det sagt har jag också tyvärr full förståelse för hyrbilskunden som blir tilldelad en Volvo Twin Engine på utlämningsparkeringen och inte rör laddkabeln en enda gång. Det tar ett tag att jobba bort vanetankandet.