Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Jag ska börja med att förklara att denna krönika handlar om motorsport, inte om livet och verkligheten för alla som drabbas av viruset eller åtgärderna för att hindra det.
Jag har aldrig sett sport som något annat än underhållning. Sporten ska inte jämföras med lidande i krig, vid svält, arbetslöshet, drogberoende eller brott, det är bara sport. Vi överlever utan den, världen går vidare, och det har vi väl märkt just idag. I det perspektivet ska man läsa denna krönika, inget annat. Nu börjar vi:
VAD HÄNDE? Ända sedan MotoGP-, F1- och Indycarfinalerna i höstas har jag räknat ned. I början i månader, sedan i veckor, i slutet gick jag över till dagar. Jag till och med fuskade ett tag och räknade fredag morgon som första dagen i raceveckan, en vecka innan. Där kunde jag minska med sju dagar direkt, inte på riktigt, men mentalt.
Allt för att jag längtade, först till MotoGP-premiären fredagen den 6 mars, kvalet på lördagen sedan racet på söndagen, tre underbara dagar som gör mig på fantastiskt gott humör. Det skulle även vara ett startskott för veckan efter, för när jag vaknade lycklig på måndag morgon då var det bara fyra dagar kvar tills det började om med F1 på dagtid och Indycar på kvällstid, tre underbara dagar med en motorsportsöndag värd namnet.
Nio dagar varav sex med motorsport. Livet, ljuset, energin och glädjen skulle komma tillbaka. Allt man levt för, brunnit för, krigat för, väntat på och längtat efter startar i början av mars.
Men vad hände, någon pratade om en ”influensa”? Jaha, jag har väl legat utlagen med feber på över 40 grader förut? Det händer ju varje december, januari, februari? Sedan kom informationen att Qatar inte skulle släppa in MotoGP-teamen. EHH, VA? SMACK – inställt, sedan F1 – PANG, och Indycar – BAM. Katastrofen var fullbordad!
Jag yrade runt i mitt hus i Spanien och ”fattade nada”. Besviken, förvirrad, utan ledstjärna gick jag och spelade paddeltennis i timmar vilket fick som resultat att höger stortå och två andra tår på vänster fot ser ut som köttfärs. Jag märkte inte att de nya skorna skavde upp jättesår, motgången fortsatte. Inte bara att jag inte fick tillbringa dagarna antecknande, skrikande, lycklig, arg, förvånad, stressad och glad. Nu var jag även tvingad att gå i flipflops också …
Så vad hände? Jo, sporten gjorde först det resten av världen gjorde sedan. NHL, fotbollsligor, SHL, NBA med flera – alla stängde, ställde in, avslutade 2020? Nu händer det även i företag, kommuner, länder…
Kan vi lära oss något av detta? Med lite tur kanske vi ser varandra med andra ögon, vi kanske förstår varför människor är rädda där våld, bomber, tortyr och svält finns, och varför de vill till EU och till Sverige. Vi kanske ska sluta döma innan vi vet, vi kanske ska vara lite mer förstående, lite snällare, inte åka till dem och dela ut flygblad (och nej, du behöver inte rösta på Vänsterpartiet). Vi kanske kan sansa oss lite, och hålla ihop. Just nu är hela jordklotet i samma situation, vi är de, de är vi.
När vi minst anar det är det löst och livet kan fortsätta som vanligt. Vi lär få hantera en ekonomisk katastrof men ljudet och hoppet och motorsporten, idrotterna, tävlingarna kommer tillbaka och vi är glada igen. Så fungerar livet och verkligheten.
Vad ska jag göra nu då? Jo, jag ska lägga ut gamla roliga filmer på min facebooksida från tiden när jag tävlade, och minnas alla de lyckliga dagarna. Och vänta tills jag får börja räkna ned igen.