Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Mitt liv kan vara kaos, jag kan vara stressad, må förjäkligt, känna mig sjuk och inbilla mig en katastrof. Jag kan pendla mellan depression och glädje, men när jag sätter på mig hjälmen, klättrar in i en racerbil, spänner på mig säkerhetsbältena och startar bilen känner jag mig trygg. Stressen försvinner, pulsen sjunker, de negativa tankarna är som bortblåsta och hjärnan fokuserar. Helt plötsligt vet jag vad jag gör, vem jag är och varför. Den här bilen ska köras fort, så fort det går och jag kan det, jag vet vad jag gör och får ett helvetiskt självförtroende när jag sitter där.
När jag kör bilen i depågatan ut mot banan lägger sig fokuset över mig.
Lugnet och alla känslorna som kommer på en och samma gång kan summeras till lycka. Detta kan jag, här är jag hemma och trygg. Tankarna snurrar nu om däcktemp, däcktryck, ride height, toe in, camber, setting på krängare och dämpare. Jag räknar ut hur mycket senare jag kan bromsa från 270 km/h om jag planslipar bromsskivorna på Nissan GT-R:en. Alla måste hitta sitt ”happy place” om man ska överleva, mitt är när jag kör bilen eller motorcykeln jättefort och kontrollerat.
Själva varven är känslokalla, när jag kör är jag aldrig rädd, aldrig glad eller arg, bara iskallt analyserande. Hjärnan registrerar varje kurva på varje varv som (och nu går jag över till engelska): 1. Brake. 2. Turn in. 3. Mid corner. 4. Exit. När jag kommer in till mekarna kan jag beskriva varje varv, varje kurva.
Tiden, säg 1.08,21, är ”namnet” på mappen/varvet, sedan numrerar jag kurvorna från ett till hur många kurvor det nu är. Då kan jag ta fram och beskriva varv 1.08,21 kurva tre i hur delarna 1, 2, 3 och 4 sitter, hur de känns. Varv efter varv. Allt för att ingenjörerna ska kunna leta i dataprogrammen efter förbättringar på bilen eller på mig. Statistik är verktyget man lutar sig mot, inga känslor bara kalla fakta.
Jag tror mig veta att alla racerförare jobbar på detta sätt, eller de flesta i alla fall, de som vill vinna och utvecklas. De som kör för proffsiga team. Jag mår bra av känslan att kontrollera något farligt på gränsen till krasch och ont, men ändå säkert. Jag är ett med bilen och tid och rum liksom går ner i slow motion i huvudet, jag känner allt i fötterna, i baken, i ryggen, det bara händer. Bilen och jag gör allt tillsammans på banan.
Människor behöver minska tiden de läser eller tittar på nyheter och ge sig ut och köra bil på bandagar och time attack-tävlingar, köra hyrkartrace eller faktiskt bara åka en sväng ensamma med sin favoritmusik spelande i högtalarna. Från det att solen går upp till att den gått ner. Då skulle betydligt färre recept på ångestdämpande medicin behöva skrivas ut.
Ett litet råd i höstrusket från mig.
Kära läsare: släng datorn, stäng av mobilen och kör racerbil eller din vanliga bil på bandagar eller bara runt, runt tills ni mår bra igen, och somnar med ett leende på läpparna utan sömntabletter eller det där glaset vin ni tror att ni behöver.