Gunnar Dackevall om den idealiska köparen av Volvo Personvagnar.
Jag började tjata om idén redan förra hösten; att AB Volvo skulle använda sin stinna kassa (cirka 30 miljarder disponibelt) för att köpa tillbaka personvagnsrörelsen från Ford.
Då, i november 2005, var det mer av en tankelek och ett hugskott när jag försökte hetsa Leif Johansson till att lägga ett bud på rörelsen man sålde 1999 för ett pris av 50 miljarder.
Idag, när vi skriver september 2006, är det plötsligt skarpt läge. Ford måste förstärka sin kassa – läget är till och med mer akut för Ford än för General Motors – och av de säljbara enheterna är det Volvo som man kan få mest betalt för. De ”brittiska patienterna” Jaguar och Land Rover vill man helst bli av med, men de svaga affärerna för främst Jaguar gör att prislappen inte kan hamna i samma höjd som för den lönsamma svensken. Och Mazda ägs bara till del av Ford, vilket begränsar både friarskaran och priset. Men även Volvos varumärke ägs bara till hälften av Ford, resten ägs av AB Volvo.
För ”tunga” Volvochefen Leif Johansson är läget dubbelt prekärt just nu. Han måste visa sig kapabel att utveckla rörelsen och investera koncernens medel rätt, och samtidigt värja sig mot fientliga uppköpare som har siktet inställt mot Volvos feta kassaskrin.
Dessutom måste han hålla koll på vad Ford nu gör med det samägda varumärket; skulle en köpare med tillräckligt fet plånbok dyka upp kan när som helst Johansson få finna sig i att dela sitt varumärke med en ny spelare som kanske vill casha in kortsiktigt på sitt köp.
Vilket på sikt skulle inverka negativt på möjligheterna att ta ut premiumpriser även på Volvos tunga sida.
Om Ford måste sälja, så finns det dock en köpare av Volvos personvagnsrörelse därute som vore idealisk för Leif J, och det är Renault.
Den en gång så illa ratade franske kavaljeren är fortfarande AB Volvos störste enskilde ägare och sitter redan med i den svenska skutan. Och Volvos ägande i Renaults lastvagnsdel gör att man har ett ömsesidigt intresse av att sköta om sina ”brands” väl.
Renault är visserligen just nu inne i en intensiv diskussionsfas om ett kors-ägande i General Motors, men i jämförelse med den enorma komplexitet och möjliga, senkomna vinster (om några alls) som en sådan konstellation skulle innebära, är ett köp av Volvo Personvagnar rena autostradan till intäkter.
Visserligen håller Volvo på att ställa om till Fordplattformar över hela linjen, men det problemet får ju vilken köpare som helst utanför Fordsfären. Det tar en modellgeneration, alltså sju – åtta år, innan man kan skörda de verkliga frukterna av sina investeringar.
De gamla, och på sin tid välgrundande argumenten mot Renaults lämplighet som teknisk samarbetsparter har i princip spelat ut sin roll sedan mitten av 90-talet. Med Nissan med i båten finns nu i stort sett alla de komponenter med i paketet för att kunna bygga de bilar man vill hos Volvo. Och de bitar som eventuellt skulle saknas kan alltid köpas från underleverantörer.
En lämplig – och för båda parter enkelt genomförbar – lösning vore att Renault och AB Volvo tillsammans köper hälften var av PV. Prislappen bör väl ligga någonstans i häradet 60 – 80 miljarder, vilket för Volvo vore ett oöverträffat sätt att stärka koncernens värde och vinstmöjligheter.
För Renault, som utan särskilda framgångar har försökt flytta sitt varumärke uppåt i graderna (och därmed kunna ta ut lite premiummarginal), vore det äntligen bingo. Liksom Volkswagen har sin kassako Audi, får man då äntligen ett varumärke som kan generera goda marginaler. På sikt kan man då på allvar utmana VW som Europas största bilkoncern.
Skall PG (Gyllenhammar) ändå få se sin gamla allians fullbordad?