Gunnar Dackevall om hur pensionärerna vägrar släppa greppet om bilbranschen.
Knappt har Ferdinand Piëch gamla familjeföretag Porsche seglat upp som största aktieägare i den halv(del)statliga Volkswagenkoncernen förrän nya tecken på hans viljekraft märks ända upp till Södertälje.
Ty det var där, från styrelserummet i Svenska Volkswagens byggnad, hans dröm om att en gång få lägga vantarna på Scania föddes. Piëch, besatt som han är av premiumvarumärken, satt i den svenska styrelsen för importbolaget och blickade ut över den stora planen i Södertälje med alla lastbilar noggrant parkerade i långa banor.
Han hade just, i svindlande fart, köpt Lamborghini och Bentley, höll på att återuppväcka Bugatti och skulle till att limma fast VW-märket på en renodlad lyxlimousin.
Scania är lastbilsvärldens Créme de la Créme, och Piëch gillade vad han såg.
Idag klingar hans stämma genom Volkswagenchefen Bernd Pischetsrieder, mannen som i skepnad av BMW-chef en gång lurade Piëch på Rolls-Royce-varumärket och därför åtnjuter en särskild respekt hos den gamle systersonen till Ferdinand Porsche.
Att sätta ihop MAN, Scania och Volkswagens lastbilsdivision är en gammal dröm för Piëch, som på så sätt kan övertrumfa gamle ärkerivalen Mercedes-Benz genom att kunna titulera sig Europas ledande tillverkare av tunga lastbilar. Genom sitt stora ägande i Volkswagen, som i sin tur numera är största enskilda ägare i både MAN och Scania, har hans dröm goda förutsättningar att mycket snart slå in. MAN fortsätter att köpa aktier i Scania och Scanialedningen får allt svårare att värja sig mot inviterna, oavsett om de är vänliga eller fientliga. Den störste svenske ägaren Investor har åtminstone uttryckt sitt gillande till en utförsäljning, och därmed lär Wallebergfamiljens sista utpost i fordonsindustrin snart vara ett minne blott.
Det är bilindustrins seniorer som fortfarande präglar beslutsprocessen. Sedan länge pensionsmässiga Piëch fortsätter att rita om Europas bilkarta, och i USA håller den outslitlige Bob Lutz fortfarande hov närhelst tillfälle gives.
I en intervju i AutoWeek i samband med Parissalongen var han ännu mer öppenhjärtlig än vanligt – vilket inte säger lite när det gäller GM:s vice VD.
I intervjun ställs bland annat frågan om varför han inte deltar i diskussionerna med Renault/Nissan om ett korsägande är hans förklaring att han är för osmidig. ”Jag kanske nästan garantera att jag säger någonting onödigt provokativt, vilket inte är så bra under formella förhandlingar”.
Snacka om självinsikt.
Dessutom kan man mellan raderna utläsa att han varken tror på idén eller tycker den är värd en utvärdering ens. Och så är den ju också skrotad nu.
Många anser ju att GM har för många och illa skötta varumärken, och Lutz själv brukar gärna slakta ett och annat i pressen. Men i intervjun pekar Lutz på ett gigantiskt problem med att lägga slitna gamla varumärken på sophögen; ersättningsanspråken från återförsäljarna blir astronomiska. ”Vi talar om miljarders miljarder dollar för att bara lösa alla rättstvister från handlare som har investerat stora belopp i varumärket”.
Se där en rimlig orsak till att varumärken sällan försvinner helt utan köps upp och/eller ersätts av något annat om läget syns tillräckligt illa.
Bob Lutz tycks heller inte oroa sig för att GM snart förlorar sin ledarposition i världen. ”När jag var hos BMW fick vi energi genom att upprepa ”Döda Mercedes, Döda Mercedes”. Det är mycket lättare att fokusera på en enda konkurrent – marknadsledaren – än många uppstickare”.