Thomas Berggren funderar över hur många olämpliga förare vi har på våra gator och vägar.
Vem bör egentligen få behålla sitt körkort och vem bör absolut inte tillåtas ha det kvar, det är den heta frågan som få verkar kunna nalkas på ett vettigt sätt. Sannerligen inte heller våra trafikvårdande myndigheter eller politiker som ständigt skjuter denna fråga på framtiden genom att inte göra något alls.
Frågan om körkortstillstånd och dess eventuella, regelbundna omprövning är förvisso svår, komplex och definitivt minerad. Men trots det bör vi börja tala i klartext om hur samhället ska hantera personer som av olika orsaker är olämpliga som bilförare – men som trots detta använder bilen, kanske dagligen.
Om inte annat så bör vi tvinga upp frågan om kontroll av körkortslämplighet på myndigheternas dagordning av ren självbevarelsedrift – alla kan vi ju möta en av dessa förmenta trafikfaror vilken dag som helst.
Så, vilka personer bör då få behålla sitt körkort och vem ska få det indraget?
Ja, kanske blir den frågan enklare att besvara om man först lägger fast ett antal kriterier som varje körkortsinnehavare måste uppfylla. Rimliga krav bör då vara tillräckligt god fysik, tillräckligt god psykisk hälsa samt godkänt i dagens körkortsprov. Frågan är bara var gränserna för fysisk eller psykisk ohälsa ska dras och svaret har bara vår läkarkår – som inte verkar vara helt enig.
Dessutom har vi problemet med läkaretiken som ibland förefaller hindra doktorn att skicka ett utlåtande till länstyrelsen om att deras patient inte längre, eller tillfälligt under en period av starkare medicinering, kan framföra en bil på ett säkert sätt. Läkarna har visserligen lagstadgad rapportplikt, men de senaste åren har vi sett flera exempel på att lojaliteten mot patienterna varit större än rapportplikten.
Jag har svårt att förstå detta och tycker att de läkare som underlåter att rapportera sina patienters oförmåga att klara bilkörning med full säkerhet till länstyrelsen egentligen gör sig skyldiga till något slags allmänfarlig vårdslöshet.
Alla kan vi förstå att det finns en rad svåra avvägningar att göra för läkarna men låt då hellre en medicinsk prövningsnämnd få avgöra, låt inte ansvaret vila kvar på en enskild läkare. Risken för lojalitetskonflikter är alltför hög.
Utöver de fysiska, eller psykiska, problemställningarna finns även ett stort och delvis dolt utbildningsproblem. En stor del av dagens bilister tog sitt körkort för trettio, fyrtio eller femtio år sedan och har ofta dålig, eller rent av obefintlig, kunskap om dagens trafikregler eller om de ändringar i våra trafiklagar som gjorts sedan den dag de gick i bilskolan. Alla dessa personer måste på något sätt vidareutbildas och, helst, återexamineras.
Ytterligare en grupp trafikanter som har behov av vidareutbildning är de invandrare som generöst nog kunnat byta ut sitt hemlands körkort mot ett färskt svenskt körkort, utan att genomgå någon som helst kompetenskontroll. Även dessa måste få genomgå en obligatorisk utbildning och genomgå körkortsprov. Och klarar de inte svenska språket måste viss, trafikorienterad språkutbildning ingå.
För att hitta dem av dagens trafikanter som av kunskapsskäl eller av medicinska skäl inte borde få behålla sina körkort skulle alla körkortsinnehavare kallas till någon form av statlig kontrollinstans, ett slags "Svensk Körkortskontroll", kanske kopplat till "Körkortshälsan", en ny avdelning på landets vårdcentraler som kan genomföra den medicinska kontrollen.
Idag är vi noga med att kontrollera att bilarna på våra vägar är hela och säkra. Men vi struntar i stort sett i om våra bilförare kan köra bil, kan trafikreglerna eller överhuvudtaget har fysiska förutsättningar att klara bilkörning. Någon enstaka kontroll av nykterheten är allt som görs för att kolla förarna.
En rostig bil får körförbud hos Bilprovningen. Men rattrosten hos Sveriges bilister, eller hälsan, kollas inte. Om det gjordes skulle högst sannolikt ett antal körkort dras in. Och det vore sannerligen på tiden.