”If you can’t beat them, buy them”, säger jänkarna. Men Porsches planerade övertagande av VW-koncernen har inte rikigt lyckats. Gunnar Dackevall om maktkampen inom Tysklands största bilkoncern.
”If you can’t beat them, buy them”, säger ju jänkarna. Men i fallet Porsches planerade övertagande av Volkswagenkoncernen lyckades man inte hela vägen fram med sin grandiosa plan. Genom ett otroligt våghalsigt spel lyckades den lilla sportvagnsikonen Porsche med det omöjliga konststycket att köpa drygt 50 procent av aktierna i jätten VW innan finans- och bilkrisen slog ner med full kraft och satte käppar i hjulet.
Porsche lånade bara under förra året nästan 20 miljarder euro för att nå en majoritetspost i det som med all sannolikhet blir världens andra största biltillverkare 2009, vilket gick finfint så länge det var fart på bilmarknaden. Tyvärr förföll 10 miljarder euro av lånen i mars i år, och nu var inte bankerna lika villiga att ställa sina kassakistor på vid gavel som för ett år sedan.
Porsche lyckades visserligen ändå att återfinansiera 12,5 miljarder euro genom 15 (!) olika banker, men några pengar över för att fortsätta köpfesten i Volkswagen fanns nu inte längre. De fantastiska vinster man redovisade efter årsskiftet bestod ju till 90 procent av orealiserade kursvinster i VW-aktier, som inte bankerna längre ansåg vara fullvärdiga som säkerheter.
Samtidigt som man hade dragit på sig mycket omfattande utvecklingskostnader (ca 1,8 miljarder euro under tre år) för nya fyradörrars sedanen Panamera och hybridsystemet i Cayenne sjönk försäljningen kraftigt på de flesta marknader, något som drabbade särskilt mittmotorbilarna Boxster och Cayman som tappade nästan 60 procent av försäljningen under andra halvåret 2008.
Den tidigare närmast helgonförklarade Porsche-vd:n Wendelin Wiedeking stod vid nyåret inför en oväntat bekymmersam situation. Han hade på ett riskfyllt men genialt (somliga påstår tvivelaktigt) vis lyckats ratta sig fram till en majoritetspost i Volkswagen, men utsikterna till att fullständigt ta över och kontrollera koncernen tycktes inte längre vara särskilt ljusa. Dels av ekonomiska skäl, och dels för att Porsche inte har lyckats övertyga EU-kommisionen om att konstruktionen med delstaten Niedersachsen som minoritetsägare, med vetorätt, är olaglig i unionen. Likviditeten i hans bolag var därtill satt i fritt fall och kreditsituationen svårare än någonsin.
Bilmarknaden gick snabbt nedåt och det såg osäkert ut om och när volymerna skulle hämta sig till gamla nivåer.
Men den kanske allra mest besvärliga uppgiften var att blidka Porsches ägarfamiljer och de motstridiga viljorna mellan främst kusinerna Wolfgang Porsche och Ferdinand Piëch.
Under april diskuterades den uppkomna situationen i ägarfamiljen och det tycktes som om man i början av maj hade enats om att låta Porsche gå in under Volkswagenkoncernens tak istället för tvärtom; ett sammangående där Porsche blev ett av tio varumärken i ett nytt Auto Union (det var nostalgikern Ferdinand Piëch som föreslog namnet).
I Volkswagens styrelse mottogs nyheten med viss lättnad, eftersom oro har funnits för vad Porsche har haft för långsiktiga avsikter med ägandet. Och när Ferdinand Piëch på sitt sedvanligt odiplomatiska vis konstaterade att ledningen för den nya koncernen skulle baseras i Wolfsburg blev det istället liv i luckan i Stuttgart, och förhandlingarna mellan parterna gick i stå innan de ens hade börjat, med diverse spontana strejkåtgärder bland Porsches anställda.
Det står helt klart att Piëch vill få bort den nuvarande, gamblingbenägna ledningen från Porsche och själv ta den absoluta kontrollen från ordförandeposten i Volkswagen, med sin handgångne vd Martin Winterkorn som pålitlig vapendragare.
Mycket talar för att Ferdinand Porsches dotterson – som vanligt – drar det längsta stået i denna maktkamp. Wiedeking och Co har spelat bort sin kassa, och därmed sitt oberoende.