Som namnet antyder skrider A7 in mitt emellan A6 och A8. Tydligen fanns det en felande länk mellan de båda storsedanerna och det tomrummet fyller man bäst med en halvkombi – i alla fall enligt Audi.
På vägen kommer A8-generna fram då det saknas något – buller. Endast elmotorerna från vingen stör friden. (Notera att denna provkörning publicerades första gången in auto motor & sport nr 20-2010.)
Under planeringsstadiet har Audi gärna antytt att A7 blir som en smidig A8-coupé och första intrycket är lovande. Den 4,97 meter långa vagnen har förföriska coupélinjer och en bred och låg kaross (1,91 respektive 1,42 meter) bidrar till att ge en sportig och läcker utstrålning.
Testbilen står och väntar med neddragna sidorutor. Jag öppnar förardörren och noterar med viss förvåning att den är karmlös. Sportcoupékänslan tilltar ytterligare. Väl på plats i kupén blickar jag ut över… Ja, vadå? Hade du väntat dig en mindre och sportigare A8 blir du besviken. Den underbara mittkonsolen från Audis flaggskepp har inte hängt med till A7.
Standardhjulen mäter 18 tum och 19- samt 20-tumsfälgar finns som tillval. Fast de känns onödiga. Redan orginaldäcken i dimension 255/45 ger en hög greppnivå och komfortvinsten passar A7:s avslappnade karaktär. Tillval är också ett Google Earth-baserat navigatonssystem. Det ger i alla fall ett verkligt mervärde och fungerar riktigt bra.
Provbilen hade visserligen den smarta pekplattan som jag gillade skarpt i A8, men här är den placerad bakom växelspaken tillsammans med MMI-systemets betjäningsknappar och är onödigt långt bak, för att det ska kännas naturligt. Den platta växelväljaren som är så skön att vila handen på i A8 lyser tyvärr med sin frånvaro.
Allt känns väl ihopskruvat, men vissa nya svarta plastinslag bakom knappsatserna upplevs som något billigare än vad Audi skämt bort oss med de senaste åren. Helheten är emellertid lika god som tidigare och kvalitetskänslan är inget som kunderna kommer att störa sig på – tvärt om.
Istället för A8-inredning börjar jag inse att jag fått bevittna interiören till nästa generation A6. Jag anar att det här inte alls är en A8 light. Audi A7 är nästa generation A6 med stora motorer och snyggare kaross.
Jag lämnar parkeringsplatsen och tar sikte på semesterorten Costa Smeralda. Här ute på vägen kommer A8-generna fram genom att det saknas något – buller.
Äntligen har Audi lämnat sina kolsvarta miljöer och inredningen kan nu bli ljus och inbjudande. Modern förarplats med två stora och tydliga skärmar (en uppfällbar och en mellan mätartavlorna) förmedlar relevant information till både förare och passagerare. Pekplattan vid sidan om växelväljaren kräver det dyraste MMI-paketet.
För att vara utan riktiga dörrkarmar är den riktigt tyst. Audi har fokuserat på att få ned bullernivån. A7 har fått nya rutor och bättre dörrtätning. Sedan berättar en ingenjör att nya materialval har visat sig bära med sig bättre ljudisolerade egenskaper än väntat. Det enda som stör friden är när hastighetsmätaren passerar 130 km/h-strecket och en diskret vinge fälls upp ur bakluckan.
I övrigt är donationerna från A8 mest framträdande på den digra merutrustningslistan. Utöver pekplattan till MMI-plus får jag för första gången möjlighet att prova det Google Earth-baserade navigationssystemet. Det visar sig fungera utmärkt och den realistiska kartvyn ger även en bild av vad som befinner sig på andra sidan buskarna som kantar motorvägen.
Sedan finns extra godis som högtalare från B&O, head up-display (första gången i en Audi) samt möjlighet att få ett WLAN-hotspot i bilen. Mycket av detta kommer sannolikt i nästa A6.
Även standardutrustningen i A7 är omfångsrik. Läderklädsel, farthållare, tvåzons klimatanläggning, regnsensor samt 18-tumsfälgar ingår i grundpriset.
Fjädringen i A7 är välavstämd men jag ser ingen anledning att gå upp en eller två fälgstorlekar. Efter lite letande hittar jag en fantastiskt dålig väg – motsvarande det svenska, ihoplappade vägnätet – och trots komfortläget på det adaptiva luftchassi som är tillval blev färden onödigt struttig. Mitt råd – skippa 20-tumshjulen och köp luftfjädringen eller åk på bilsemester istället för de 23.100 som de stora hjulen kostar.
Audi A7 är först ut med en ny elektromekanisk servostyrning. Väl i handen kan jag konstatera att den ger bra feedback, och jag föredrar denna före styrningen i exempelvis A8.
Till min hjälp att ledsaga bilen genom snäva kurvpartier har jag vidare det nya quattrosystemet med kronväxeldifferential. I grunden är kraftfördelningen 40/60 men bakhjulen kan få upp till 85 procent. A7 har också tourqe vectoring-systemet från RS5.
Elstyrd baklucka är standard och den döljer ett långsmalt utrymme som sväljer 535 liter bagage under insynsskyddet. Fäll baksätet – A7 saknar dock 40/20/40-fällning – och den maximala lastvolymen blir 1.390 liter.
Den långa coupémodellen rinner obehindrat och avslappnat genom kurvorna och karossrörelserna är i det närmaste obefintliga. Det är lätt att köra fort i A7.
Jag lämnar förarsätet och tar plats i baksätet. Det är rymligt och sittdynan är inte lika låg som i A5 SB, men fotutrymmet är snålt tilltaget. Audi säger själva i informationsmaterialet att "de främre sätena är sportigt låga". Trevligt, men de negativa konsekvenserna märks vid bakpassagerarnas tår.
Även huvudutrymmet i sidled har sina begränsningar. Baksätet är strikt tvåsitsigt fast med en vanlig soffa bak utan bälte för mittplatsen. Så varför kunde de inte centrera sittplatserna om det ändå bara ska rymma två personer och därmed frigjort mer huvudutrymme?
Men sammantaget är A7 den mest aptitliga Audimodellen just nu. Snygg, rymlig och härlig att köra.
Riktigt bra produkter är de som erbjuder den perfekta lösningen på problem som inte finns. Jag är benägen att sätta A7 i den kategorin. Behövs den? Svaret är – på ett filosofiskt såväl som existentiellt plan – nej. Vill jag ha den? Svar: Ja.
En annan tanke som jag tar med mig hem från Sardinien är att nästa A6 kommer bli en ruggigt bra bil. Men det får bli en senare berättelse som ni kan läsa om i den här tidningen om bara några månader…
