För ungefär två veckor sedan satt jag på min kvarteskrog. Mitt andra vardagsrum – Tabboulli på Tavastgatan. Hommous och kycklingvingar. Torsdagskväll. Då ringer Alrik Söderlind.
”Kan du åka till Abu Dhabi om några dagar? Det ska lanseras ett nytt däck inför F1-säsongen 2012. Med lite tur får du åka F1-bil på Yas Marina Circuit!”
Situationen gjorde mig både smickrad och nervös. Varför vill han skicka mig? Jag är ju en amatör. Jag Jobbar med event. Jag är ingen
motorjournalist i klass med Thomas Berggren eller John Argelander.
”Låt mig vara ärlig. Du är längst ned på en väldigt lång lista. Den översta delen består av kompetent folk på redaktionen. Men ingen kan på så kort varsel. Fredrik Huldt är på rehab i Värmland. John Argelander har inreseförbud i Förenade Arabemiraten. Det hände en grej 2007. Han vill helst inte prata om det. Gustaf är och besiktigar sin Lada Niva i Sankt Petersburg”
Fyra dagar senare är jag i depån på Yas Marina Circuit. Är iförd något som ska likna en racingoverall, men som sitter rätt dåligt. Känns som en sån där one-piece bakfylledräkt som blivit poppis på sistone. Känner mig lite fånig när jag väntar på att bilen ska bli klar.
Bilen jag ska få åka är en F1-bil som är förlängd cirka 50 centimeter, med en extra sittplats direkt bakom föraren. Motorn har över 710 hästar och ekipaget väger bara 550 kilo. Det är alltså ingen nedtrimmad leksak.
Detta är the real thing. Fast med plats för två.
Till min stora besvikelse kommer jag inte ner i passagerarsätet. Jag är för lång. Detta kan tyckas vara lite konstigt, eftersom jag bara är 183 centimeter. ”F1-förare är inte längre än 170” säger en mekaniker, medan han och en kollega pressar ned mig i baksätet genom att full kraft trycka på mina axlar och slå mig på hjälmen med en gummiklubba. Efter att jag tagit av mig skorna så gick det faktiskt bra.
Jag sitter nu extremt obekvämt. Benen rakt fram, jämsides med Lucas di Grassis. Lucas di Grassi är en före detta F1-förare. Han armbågar lite argt på mina ben för att göra mig uppmärksam på att han behöver plats för att vrida ratten. Rumpan är längre bak än nacken. Jag är alltså vikt framåt i en väldigt onaturlig ställning för varje hetero svensk man. När mekanikerna dessutom drar åt fyrpunktsbältet för kung och fosterland är paniken nära – jag får knappt luft. Därför släpper jag lite på bältena i smyg och konstaterar att detta inte är något för någon med klaustrofobi.
Några sekunder senare hör jag ett mekaniskt surr och motorn drar igång. Det är ett öronbedövande vrål, men inte alls lika farligt som att stå bredvid. Misstänker att hjälmen och faktumet att avgasrören är riktade bakåt dämpar en del.
Glöm allt du lärt dig i körskolan med mjuka starter. När Lucas släpper kopplingen sker det med besked och utan tvekan. Vi formligen studsar iväg från depån och däcken protesterar med att ge ifrån sig samma ynkliga pipljud som en plågad kattunge.
Redan den första biten på banan förstår jag att detta är nåt helt annat än bilkörning. Även om Lucas kör i uppvärmnings-tempo går det fruktansvärt fort. Kurvhastigheterna är osannolika och mitt huvud pressas brutalt från ena sidan till den andra. Jag har inte en chans att spjärna emot tyngden av hjälmen.
På huvudrakan bryter helvetet lös. Bilen är nu uppvärmd och Lucas trycker full gas, upp till 18.000 varv. Accelerationen är brutal. Ljudet öronbedövande. Vibrationerna i ryggen får mitt ansikte att skaka och jag skriker i falsett. Jag pressas nu så hårt bak i sätet att jag knappt kan andas. Får kämpa på riktigt för få luft.
”I utgången av kurvan innan rakan har du ca 60 km/h, i slutet av rakan över 300. Sedan kommer en inbromsning till 60 km/h igen, vilket tar cirka 50 meter. Påfrestningen under inbromsning är -4G.” Mekanikerns ord ekar i skallen. Jag blir rädd för vad som komma skall.
Låt oss nu rekapitulera läget. Här sitter jag, ihopvikt som en fällkniv, i en F1 bil med Lucas di Grassi som förare. En F1-förare som inte tog några poäng förra säsongen och nu är förpassad till att vara testförare för Pirelli. Jag är fastspänd i framåtlutat med ett rejält svankande läge i en jättelik vibrator. Jag kan knappt andas. Snart kommer en inbromsning på -4G. Jag har panik och vill helst kliva av. Fan ta dig Alrik Söderlind. Jag är fast i en mardröm.
Då händer det oundvikliga. Lucas släpper gasen och ställer sig på bromsen. Kanske borde jag inte lättat på säkerhetsbältet för att få luft. Mitt huvud far framåt med en osannolik kraft och slår i Lucas stol så hårt att jag tappar medvetandet. Det svartnar för ögonen. Jag är inte längre med i matchen.
En halv sekund senare eller ett halvår senare? Svårt att säga när filmen gått av i projektorn. När jag vaknar har jag ingen aning om var jag är eller vad jag håller på med. Huvudet hänger hjälplöst mot höger sida av bilen i den extremt skarpa vänstersvängen. Min första tanke är ”Stängde jag av spisen hemma?” Några sekunder senare bootar dock hjärnan om och jag inser mitt prekära läge.
Resten av åkturen handlar bara om en sak. Överlevnad. Jag försöker spänna säkerhetsbältet, men kommer inte åt. Jag är en kattunge fast i en torktumlare och ingen hör mig skrika på hjälp. Jag vill åka hem. Jag vill inte bli medvetslös igen. Jag vill inte tappa kontrollen över arslet och skita på mig. Jag vill inte göra bort mig framför världens samlade journalistkår genom att kliva ur bilen med seriöst gäddhäng av brun sörja. Förstår nu varför ingen på auto motor & sports redaktion ville åka till Abu Dhabi. Självklart vill ingen vettig människa bli våldtagen av en F1-bil tills det svartnar för ögonen. Det här ska du få betala för, Alrik. Hämnden blir ljuv.