Säkerheten inom motorsporten har kommit långt. Men det gäller förstås att inte tappa skärpan och ständigt leta efter förbättringar som kan öka säkerheten ytterligare. Det är när man minst anar det som nya olyckor inträffar, vi minns förstås alla hur Jules Bianchi skadades svårt i huvudet när han körde på en traktor (!) under Formel 1-loppet i Japan förra året.
I den artikeln ska vi högtidlighålla 60-årsminnet av motorsportens värsta olycka någonsin. ”Le Mans katastrofen” inträffade 11 juni 1955 och den fick vittomfattande konsekvenser. Mercedes drog sig helt ur motorsporten i 50 år och i vissa länder förbjuds motortävlingar. I Schweiz varar det förbudet fortfarande, även om man i parlamentet gjort flera försök att ändra på reglerna.
Grundorsaken till katastrofen var att depåboxarna längs start- och målrakan, med sin parallella huvudläktare, inte var separerade. De snabbaste bilarna passerade med en toppfart långt över 200 km/h samtidigt som bilar saktade ner för att köra in i depån och andra bilar körde ut ur depåområdet. Det här hade kritiserats, liksom Le Mans spektakulära startprocedur där förarna sprang fram till sina stillastående bilar och körde iväg – något som innebar att många inte hann få på sig säkerhetsbältet.
Mercedesföraren Pierre Levegh var en av de som klagade på säkerhetsnivån och de stora hastighetsskillnaderna runt depåområdet. När Jaguarföraren och ledaren Mike Hawthorn fick order att gå in och tanka blev hans högersväng början på en serie av inbromsningar. Pierre Levegh kom dundrande i cirka 240 km/h med sin Mercedes 300 SLR, träffar Lance Macklins bil med höger framhjul och flyger upp på den jordvall som separerar banan och huvudläktaren.
Smällen blir mycket våldsam. Pierre Levegh slungas ut ur bilen och dör omedelbart, sekunder senare ska dussintals åskådare möta samma öde då motor, framaxel och andra fragment av bilen studsar fram som dödliga projektiler parallellt längs huvudläktaren. Bensin sprids ut och antänds, Mercedes 300 SLR har karossdelar i magnesium och dessa börjar brinna med en låga som inte kan släckas med vatten.
Omfattningen av katastrofen är svår att överblicka, även på plats. Tävlingsledningen beslutar sig för att fortsätta loppet och motiverar i efterhand sitt beslut med att publiken annars skulle ha täppt till vägarna och försvårat räddningsarbetet. Men senare på kvällen drar sig Mercedes ur tävlingen – väl medvetna om den känsliga situationen med en tysk biltillverkare i Frankrike bara tio år efter krigsslutet 1945 – och slutligen vinns loppet av Mike Hawthorn. Enligt de officella uppgifterna dog 83 personer och 120 skadades, vissa uppgiftslämnare hävdar att antalet skadade var betydligt högre än så.
Olyckan är väl dokumenterad, som vi ser i filmerna och i reportaget från Life Magazine. Vad man känner till finns det fyra filmkameror som fångar händelseförloppet, varav en var bortglömd länge. Vem som egentligen var skyldig till olyckan blir en segdragen historia och arrangörerna försöker gjuta olja på lågorna genom att beteckna det hela som en ”racing incident”. Senare samma år river arrangörerna huvudläktaren och bygger om området. Hög tid då anläggningen i stort sett inte förändrats alls sedan starten på 20-talet.
Något rättsligt efterspel efter katastrofen på Le Mans 1955 blev det inte. Säkerhetsmedvetandet förbättrades men det skulle dröja flera decennier innan säkerheten nådde sådana nivåer att omkomna förare inom motorsporten inte längre var vardagsmat. Från mitten av 50-talet fram till Ayrton Sennas död 1994 dog det ett 40-tal förare bara inom Formel 1.
Missa inte denna läsning:
Life Magazine, 27 juni 1955, ”Crash and Carnage at 150 MPH”
