Alrik: Världen är galen – jag längtar tillbaka!

Just nu finns en Volvo 145 på auktion som väntas klubbas för uppåt 400 000 kronor. Galet tycker chefredaktör Alrik, samtidigt som han blir väldigt nostalgisk.

Alrik: Världen är galen – jag längtar tillbaka!

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Jag lärde mig köra i en Volvo 145 från 1967, den första årsmodellen som fanns. Vill minnas att den hade 64 hk och en fyrväxlad låda med låååång växelspak. Svart galonklädsel, fräna små triangelformade främre ventilationsfönster i stället för luftkonditionering och pappa lät eftermontera tre säkerhetsbälten i baksätet.

Hastighetsmätaren gick till 200 km/h – det var nog det sportigaste på hela bilen. Men djäklar vad den slet och stretade, vi packade allt, hämtade lador och lade på taket, drog husvagn till Italien med fyra barn där bak, som fick turas om att luta sig mot galonryggstödet.

Radion var en gammal rörmackapär som tog en evinnerlig tid på sig att komma igång, vilket ryska gränsvakter tyckte var extremt misstänksamt när vi vid en annan resa smugglade lite småpryttlar från Sovjetunionen, mellan plåten och klädseln.

Hade vakterna som undersökte bilen under en halvtimme bara förstått hur man fällde fram baksätet vete tusan hur det hade gått …

Slitvargen fick utbytesmotor och rostlagades och kämpade på ända tills en 940 kombi tog dess plats. Sedan blev det en 850.

Familjen Söderlind och deras Volvo 145 på en camping utanför Venedig.

Visst, jag gillar verkligen minnet av 145:an som jag med nyblivet körkort körde kompisarna till dans med en kväll, och på vägen hem fylldes bakluckan med ännu fler. Dagen efter undrade pappa vad jag hade gjort, för han hade hittat en Durex i bagageutrymmet.

Men att det här har blivit tokdyra samlarbilar har jag svårt för. Att som vi nyligen skrev, en Volvo 140 gått för en halv miljon kronor är absurt. I min värld.

Jag älskar att gamla fina bilar renoveras, vårdas och körs, men en halv miljon för en 142 … och in på ett museum för att inte köras.

Nu är jag inte samlare av någonting, vill hellre rensa och sälja. Och använda det jag har, som jag gillar. Nog skulle jag gärna ha en fin gammal Volvo att söndagsåka med, men samla …

Nu kommer jag givetvis få på pälsen (härligt gammalt uttryck som dagens ungdomar förmodligen inte kan förstår eftersom pälsar numera är något fult, om de inte är av syntet …) av alla som älskar att fylla ladorna, men ingen har mer rätt än den andra, det är som alltid tycke och smak.

Men vad är det för socialt fenomen som gör att bruksföremål från 70-tal är så åtråvärda? Svaret är förmodligen att de som var små då nu vill dyka in i sin nostalgi och har råd att göra det. En trygg finmekanisk värld där allt var enklare. Öst var Öst och Väst var Väst. Volvo svenskt som falukorv. Svart och vitt. Tryggt.

Kanske är det just det många behöver i dessa tider, en tidssnuttefilt i form av en vanlig gammal Volvo, som inte var värd en skvatt för 20 år sedan.

T-Fordar var dyra för 50 år sedan, nu är det 70–80-tal som gäller, om vi talar vardagsvaror. En vacker unik bil från 50- och 60-talet, som en Jaguar D-Type lär alltid vara värdefull, eller …

Vad vill jag då säga med denna text?

Volvo sköter kulturhistorien med den äran, med sina fina samlingar på museumet i Göteborg. De andra bilarna tycker jag ska rulla vidare och njutas av för vad de är, inte dyrkas för vad de lyckas säljas för. Men visst, är de värda massvis kommer de inte att skrotas …

Å ena sidan, å andra sidan … Så kör i vind, sätt dåtiden på piedestal om du mår bra av det. Själv njuter jag hellre minnen samtidigt som nuet är i fokus.


Volvo 145:an som säljs via Bilweb Auctions är en av 30 förseriebilar och renoverad till nyskick.

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!

Missa ingenting! Prenumerera på vårt nyhetsbrev.