Detta är en krönika. Innehållet är skribentens egen uppfattning.
Heidi Rovén är frilansjournalist med inriktning på resereportage – spa, kryssningar och familjeresor – men som också intresserar sig för bilar.
En morgon i maj när jag tittar ut på garageuppfarten är det tomt. Där står ingen bil. ”Har du flyttat bilen?” ropar jag till min man. Men nej, det har han inte.
Inte heller har den blivit teleporterad eller uppsugen i en rymdfarkost även om det är den typen av bilder som dyker upp i mitt huvud eftersom det inte finns minsta spår efter bilen. Varken däckspår eller glassplitter. Ingenting.
Bilen, en Lexus RX 450h, har blivit stulen under natten. Nyckeln är tydligen lätt att klona meddelar polisen när vi anmäler. Vi borde förvarat den i ett skyddsfodral, i alla fall inte precis innanför ytterdörren. Vi gissar snart att vi lär få vänta förgäves på att bilen ska ”dyka upp”, den är nog redan på väg ut ur landet.
Jag orkar knappt bli arg, känner mig mest matt. Det var bara en bil och ändå – nu när den är borta inser jag hur snygg kombinationen var av intensivt djupblå metallic-lack och vitbeige skinnklädsel.
Det visar sig snart att vi inte är de enda som blivit av med en Lexus den natten. Tre stycken RX 450h har stulits inom en snäv radie och de närmaste veckorna stiger siffran så pass att kvällstidningarna skriver om det.
Det verkar inte bättre än att en liga är ute efter att barskrapa landet på just denna bilmodell.
Med sommaren i antågande är det förstås surt. Lexus-SUV:en med sitt generösa packutrymme var perfekt för vår svemester. I jakten på en snajdig billösning spanar vi in oss på en begagnad Bentley Continental Flying Spur inom budget.
Vi provkör den men när vi ringer bilhandlaren nästa morgon och meddelar att vi vill slå till, får vi nobben. Den märkliga motivationen är att ett annat par är på väg för att provköra den. Återigen känner vi oss snuvade på en bil vi redan börjat tänka på som vår.
Trösten blir att buda hem en äldre Tesla Model S. Vi får den till och med hemkörd, men tyvärr ger den ifrån sig mystiska ljud både underifrån karossen och förarfönstret. Teslan åker i retur som en online-beställd tröja och vi är tillbaka på noll. Fast med en ny känsla: vi har gläntat på dörren till elbilsvärlden och blivit nyfikna.
Jag börjar läsa bilartiklar och dregglar över elbilsmodeller med namn som Lucid Air, Lightyear One och Byton K-Byte. Vi provkör också några mindre ”shoppingbilar” som Mini Cooper SE och BMW i3, men inget klickar.
Nu är det inte särskilt synd om oss. I garaget står nämligen en Rolls-Royce Silver Spur. Ryktet sa att den tidigare ägaren var Kejsare Naruhito av Japan och har den dugit åt honom ska den väl duga åt oss. Vi bestämmer att familjen ska framföras till sommarstugan i limousinveteranen, vilket innebär att utöver två vilda barn packas bilen även med badringar, leksaker, matkassar och gummistövlar.
Det är bara ett klädstreck i baksätet och en kanot på taket som saknas så skulle Rollsen se ut som en campingvagn.
”Mitt på E6:an utanför Halmstad har han blivit prejad av en långtradare …”
En av semesterns första dagar kör min man iväg själv på ett ärende. Ett par timmar senare ringer han: ”Jag har varit med om en olycka. Rollsen är totalkvaddad.”
Mitt på E6:an utanför Halmstad har han blivit prejad av en långtradare som glidit över från höger fil utan att blinka och prejat ut honom i mittremsan. Där har bilen klippt stolpe efter stolpe och till slut stannat.
Långtradarföraren smet, eller nickade till och märkte inget. I alla fall åkte han aldrig fast. Min man däremot satt fast, han fick krypa ut på passagerarsidan.
Snart var både polis, räddningstjänst, ambulans och bärgare på plats. Själv hade min man mirakulöst nog inte en skråma vilket var mer än vad man kunde säga om bilen. Vår eleganta Rolls-Royce, en av tre i Sverige, var bortom all räddning.
Resten av sommaren blir en enda lång biljakt. Vi behöver desperat en bil som tar oss hem. Så länge hyr vi en Audi Q5. En trevlig bekantskap och intressant erfarenhet men lite för stum i körkänslan för vår smak.
Och klockan (och kronorna) tickar. Att först ha hyrbilen i flera veckor för att sedan köra den till Stockholm med dyr tillbaka-transport vill vi helst undvika.
Vi överväger alla möjliga bilmodeller. Enda kravet är egentligen att den ska ha tillräckligt stort bagageutrymme. Jag säger till och med att vi kanske borde köpa en rosthög. Den lär ingen vilja sno i alla fall.
Efter att ha övervägt allt från Volvo XC90 till Volkswagen Transporter Kombi, snurrar det i våra huvuden och vi köper ännu en Lexus RX 450h, en bil vi i alla fall känner till och vet att vi gillar.
Beslutet är lite märkligt eftersom de stjäls på löpande band, dessutom har den gått lite för långt och har ”fel” färgkombinationer. Men skicket är ypperligt, vi återlämnar hyrbilen och börjar slappna av. Äntligen har vi hittat en lösning!
Nästa morgon startar inte lipstick som vi döpt den till eftersom den är röd. Suck, suck, dubbelsuck. Stjärnorna verkar inte stå i rätt position för oss denna sommar, i alla fall inte när det gäller bilar.
Vi ringer bärgningsassistans. Killen som kommer är kunnig och efter lite fix och trix får han igång den igen. Genant men turligt nog var det tydligen inget fel på bilen.
Hur frälsta vi än är i just denna bilmodell, inser vi snart att vi inte kommer kunna slappna av med ännu en Lexus RX 450h i vår ägo. Vår 11 år långa Lexus-era verkar vara förbi. Och i slutet av sommaren beslutar vi oss för att tacka lipstick för hemfärden och ta farväl.
”Jag känner mig lite som Charlize Theron i The Italian Job bakom ratten …”
Vi gör också det något – för oss – udda valet att inhandla en Kia Soul EV.
Med registreringen OLA är namnet givet och jag är förälskad. I en Kia! Men kärlekens vägar är som bekant outgrundliga. Det spelar ingen roll att grannarna kanske tycker att vi har ”bytt ner oss”.
Istället för en Lexus och Rolls-Royce på garageuppfarten står en knubbig liten elbil som bara imponerar på den som ägt en; för Ola är kul, skön och smidig. Att den röd-svarta färgkombinationen har vunnit designpriset Red Dot har inget med saken att göra.
Ola gör mig glad, på en närbelägen Lidl kan jag ladda honom gratis och jag känner mig lite som Charlize Theron i The Italian Job bakom ratten (trots att jag vet att det var en Mini Cooper hon körde och inte en Kia).
Hur bra Ola än är för ärenden i närområdet har han inget bagageutrymme som räcker för en familj på fyra som alltid packar för mycket. Eller räckvidd för långresor.
Vi är snart åter på jakt efter ännu en bil för att tillgodose alla behov. Eller, min man är. Vid det här laget är bilar det enda han pratar, googlar, läser och drömmer om. Framförallt en british racing green Bentley som står i Tyskland.
Så en kväll när jag har det värsta migränanfall man kan tänka sig ber han om mitt samtycke – att ge sig in i ännu en budgivning. Till buds står en begagnad Tesla Model S som precis prickar in det korta tidsspannet med både faceliften och fri supercharge – en trevlig bonus om man nu ändå köper en äldre Tesla.
Det blir några rafflande minuter med ett stort frågetecken; kommer Teslan rusa iväg i pris som alla andra vi tittat på? Pärlvit är tydligen inte de övriga budgivarnas favoritfärg för när det bara är några kittlande sekunder kvar inser vi att vi får den, till bra pris dessutom, och kan snart göra en high five med varandra.
Sonen jublar – det går att göra pruttljud på alla säten i bilen, mannen jublar – äntligen en till leksak på garageuppfarten, och jag jublar – äntligen blir det förhoppningsvis lite lugn framöver.
Det är då jag inser, att jag kommer att sakna biljakterna.
Sommarens ofrivilligt uppspeedade bilrotation har fått mig att bli – hör och häpna – bilintresserad. När var det nu igen som Lexus skulle lansera LF-Z Electrified? Man kanske skulle provköra den då den kommer.